Recension

Claudine Monteil, Systrarna Beauvoir: Syskonkärlek och rivalitet, översättning Thomas Andersson (Stockholm: Atlantis 2018). 231 s.

Författaren Claudine Monteil gick på ett möte med den franska kvinnorörelsen i Paris våren 1968. Hon fick snabbt nya vänner. Två av dem skulle förändra hennes liv. Den ena hette Simone de Beauvoir och var en legend redan i sin samtid. Den andra var Simones syster Hélène, en förvisso inte lika känd person som systern men ändå en etablerad konstnär med internationellt rykte. Claudine Monteils bok ger ett personligt närperspektiv på dessa fascinerande och märkliga systrar.

Systrarnas barndom var problematisk. Fadern började dricka kraftigt efter första världskrigets slut, han spelade och hade kvinnor vid sidan om. Modern, som blev bitter, lät det gå ut över döttrarna. Simone kom lindrigast undan, men hon fick kämpa för det.

I föräldrahemmet var Simone, den äldsta systern, den som fick mest stöd, uppmuntran och kärlek. Hélène hade, enligt föräldrarna, ett särskilt kynne som krävde särskild behandling. Hon sökte därför tröst hos storasystern. De kom att utveckla en lång och bestående vänskap men, som det senare kommer visa sig, Simone kunde säga en sak till Hélène och en annan till Sartre. Hon var inte alltid snäll mot sin lillasyster.

Även om boken handlar mycket om Hélène är det ändå Simone de Beauvoir som får mycket fokus. Konstigt vore det annars, vi vill ju veta hur livet var mellan henne och Sartre, det är ju bara så.

Så hur var det då? Stormigt men ändå lugnt skulle man kunna sammanfatta relationen. Simone de Beauvoir träffade Jean-Paul Sartre på universitetet. Han var ful men intelligent och Simone drogs till honom motvilligt. Det skulle många kvinnor göra, både unga och gamla, och Sartre tackade aldrig nej till en affär vid sidan om.

De blev ett par men kom överens om att låta friheten styra deras förhållande. Sartre hade många älskarinnor; Simone också, både män och kvinnor.

Claudine Monteils porträtt av de båda kvinnorna är kärleksfullt och skickligt genomfört. Hon citerar och refererar ur brev, återger samtal som hon haft med de båda, om de båda, om filosofi, feminism och konst.

De var väldigt olika. Claudine Monteil hade lättare att komma i kontakt med Hélène, som var en mer rättfram och en ömsint person än Simone. Simone, den internationellt kända feministen och filosofen, ”väckte en respekt som ibland kändes krampaktig” (s. 136), påpekar hon. Det är också huvudsakligen utifrån Hélènes perspektiv som berättelsen om de båda systrarna berättas.

Ständigt hamnade Simone de Beauvoir i skuggan av den store manlige filosofen, trots sina enorma framgångar med Det andra könet (1949) och världsrykte som feminist. Som till exempel under det radikala året 1968, när Claudine Monteil träffade de båda kvinnorna. Hon skriver:

”Inte en enda gång kom någon på tanken att rådfråga Simone. Det kvinnorna hade att säga räknades inte. Tusentals sidor skrivna av henne hade publicerats och översatts, hundratusentals böcker hade sålts runt om i världen, men det gav henne inget erkännande i ett land som verkligen behövde nya hållpunkter. Maj 1968 var en revolution ledd av män; kvinnorna hamnade än en gång i marginalen. De förblev osynliga likt prydnadssaker på en hylla som man inte längre lägger märke till eftersom de blivit en del av inredningen. Simone hade aldrig tvekat att ingripa i debatten och kritisera orättvisor, men hon kunde nu konstatera att hon förpassats ut i tystnaden.” (s. 109)

Simone Beauvoir höll fast vid sin vänstrande man, även om hon led i tysthet. De älskade varandra hur märkligt det än kan låta. Med sorg i hjärtat följde Simone Sartres förfall, från hyperintelligent filosof till minnesglömsk och skröplig gammal man. Han blev blind på slutet och hans förtvivlan var stor över att inte kunna skriva mer.

För att döva livsångesten drack Simone de Beauvoir allt mer. Claudine Monteil skildrar middags- och lunchbjudningar samt möten och samtal där Simone var med och hur glasen tömdes i hastig följd: ömsom whisky eller vodka ömsom vin.

Simones avskedshälsning till Sartres, mannen hon delat ett liv med men samtidigt tvingats dela med många andra, blev boken Avsked, farväl till Sartre (1988). Precis som med sin bok om kvinnan som det andra könet gjorde verket om den döende filosofen många människor upprörda.

Claudine Monteils biografi över två systrar är gripande och intressant. Skriven på en ledig prosa och med ett stort engagemang för de biografiska objekten utgör Systrarna Beauvoir en lysande berättarpärla!

Boken är på sätt och vis en väns avsked till två älskade väninnor men samtidigt också en stillsam reflektion över ett syskonpar som egentligen stretade åt olika håll. För allt var inte bra mellan dem, och det spillde över på deras vänskap med Claudine Monteil. Det fanns något trasigt i systrarnas och vännernas relation.

På minussidan ligger att det ibland blir väl internt och därmed också svårt att hänga med. Språket är förvisso ledigt, en del skulle säga journalistiskt, men slår över ibland i talspråk. Och hur är det egentligen med återgivandet av de många och långa samtalen – i boken återgivna med pratminus – är de korrekt återgivna? Hur kan hon minnas vad de talat om, trettio, fyrtio, femtio år tillbaka i tiden? Förde hon anteckningar? I så fall, vad säger det om Claudine Monteils biografiska projekt – och om hennes vänskap med systrarna?

Simone fick aldrig nobelpriset i litteratur, trots att hon var en av de mest lästa och uppmärksammade författarna och filosoferna i den franskspråkiga världen. Hon dog 1986 som en erkänd författare och en feministisk filosof men likväl i skuggan av Sartre.

Efter Simones död fick systern Hélène tillgång till hennes brev med Sartre. Där hånades hon för sitt måleri. Sartre skämtade om henne på ett elakt vis. Breven skar som en kniv i hennes hjärta – och i Claudine Monteils.

Rekommenderas! Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson