Recension

Stefan Hertmans, Främlingen: Konvertiten från 1100-talet, översättning: Ingrid Wikén Bonde (Stockholm: Norstedts 2018). 333 s.

Europa under andra hälften av 1000-talet var en tid av oro. Predikande munkar hamrade in budskapet att Gud ville att alla kristna skulle bege sig på korståg mot det heliga landet och återta Jerusalem från muslimerna. Blodet och hatet låg i luften. I denna intoleranta och hatiska atmosfär förälskar sig en ung kristen normandisk kvinna i en jude — och tvingas flytta från hemstaden Rouen. De får till och med ett barn tillsammans. Men det heliga kriget leder över i pogromer vilka omöjliggjorde ett äktenskap över religionsgränserna.

Om deras förbjudna kärlek och den farliga flykt och långa resa som den kvinnliga huvudpersonen – hon döptes till Vigdis Adelaïs men bytte namn till det judiska Hamoutal när hon gifte sig – tvingas genomföra i spåren av de förödande korstågen och rasande pogromerna har Stefan Hertmans skrivit en fascinerande och spännande roman.

Stefan Hertmans, född 1951, är en av de stora prisbelönade flamländska författarna. Han är dessutom professor i konstvetenskap, en akademisk bakgrund som tydligt märks i den historiska romanen; det är ingen historieamatör som för pennan. Varje historisk uppgift, om det så handlar om tidstrogna detaljer på hus och kläder eller bara känslan av hur det var att närma sig hamnen efter tre farofyllda veckor ute till havs, känns autentisk.

Men så har ju också Stefan Hertmans gått noggrant tillväga. Hans bok bygger på en närstudie av en äkta historisk källa. Den fascinerande men också tragiska historien om kvinnan Vigdis, som följde sitt hjärtas bud, och om hennes man David, som också han gjorde vad hans känslor påbjöd, finns nämligen återgiven i ett medeltida hebreiskt manuskript i Cambridge (Genizah Collection).

Fotograf: Michiel Hendryckx

Främlingen är lika mycket en roman som den är en skildring av en författares – en historikers! – sökande efter sin historia. Stefan Hertmans är besatt av Vigdis historia och han bestämmer sig för att genomföra en resa i hennes spår. Med bil, flyg, båt och till fots tar han sig från by till by, stad till stad, land till land; allt för att kunna efterlikna hennes färd så troget som möjligt.

Precis som en undersökande historiker vill han komma nära Hamoutals öde. Han skriver om sina möten med människor och för honom okända platser. Han stannar upp vid en trappa, en ruin, en hamn, överallt dit han kommer försöker han se det Vigdis såg och upplevde. Han bär historien i sin kropp, och vi upplever den och känner med honom.

På det viset blandar romanen fakta med fiktion, egenupplevd reseskildring med gestaltad berättelse. Det är på en och samma gång historiekrönika och dokumentärroman. Ingrid Wikéns översättning är dessutom smidig, rak och övertygande.

Men lyckas han? Ja, det gör han, men mer tack vare fin känsla och god historisk kunskap än gestaltning. Jag tycker att bokens huvudkaraktärer är lite tunna, liksom konstruerade och inte verkliga människor av kött och blod. Det är ju lite konstigt med tanke på att de ju ändå har existerat. Hamoutals (Vigdis) personliga utveckling ter sig dessutom osannolik, såsom han gestaltar hennes öde.

Men detta är ändå småsaker beaktat romanen som helhet. För visst är detta en bra historisk roman. Jag rekommenderar den varmt! Varför inte läsa den i hängmattan med en stråhatt på huvudet och ett glas med en passande svalkande dryck bredvid? Jag lovar att ni inte kommer bli besvikna.

Rekommenderas! Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson