Recension

Gunilla Thorgren, Guds olydiga revben (Stockholm: Norstedts 2017). 358 s.

Som ”en lång resa in i ett mörkt idévarv” – så beskriver Gunilla Thorgren sitt läsande av Bibeln och arbetet med Guds olydiga revben, en bok som handlar om kvinnans ställning i den kristna idétraditionen. Och en mörk historia är det. Från att ha spelat en central roll i den proteströrelse som profeten Jesus startade kom kvinnorna att trängas undan och marginaliseras av männen, för att slutligen uteslutas helt i den patriarkala hierarki som såg dagens ljus med den katolska kyrkans organisering på 300-talet och framåt.

Hennes tes lyder i korthet att de kristna grundtexterna, som uppenbart visar på kvinnors centrala betydelse om och kring Jesus, har omtolkats för att i stället gynna framväxten av en patriarkal kyrka. Religion har gått hand i hand med politik och där banerförarna för en ”själarnas diktatur, där varje avsteg från dogmerna straffades med bannlysning eller döden” (s. 345) har varit av mankön.

Hennes andra tes, ett efterlängtat ljus i en annars mörk och misogyn historia, är att det trots allt funnits kvinnor som ”försökte intervenera och rucka på det värdesystem som kyrkan skapat och där både moral och praktik gått över styr”. (s. 345) Dessa ljusbärare av den ursprungliga och, enligt författaren, rätta tolkningen av de kristna grundtexterna om Jesus förde en tuff feministisk kamp mot männens diktatoriska välde i samhället.

Inte blev det bättre med Martin Luther och protestantismen även om det för ett kort tag såddes ett kortlivat frö till nytolkning och nyorientering i riktning mot en mer kvinnovänlig kyrka. Synen på kvinnan ändrade sig inte nämnvärt under 1500-talet utan utvecklingen gick i riktning mot att förminska kvinnor. Kvinnan skulle underordna sig mannen på samma sätt som en undersåte skulle böja sig inför konungens makt.

Gunilla Thorgren har varit sakkunnig och statssekreterare på Kulturdepartementet och är en känd författare. Hon var med i det tidiga sjuttiotalets kvinnorörelse och har bland annat skrivit en biografi över feministen Elise Ottesen-Jensen. Fotograf: Göran Segeholm

Genomgående i kristendomens historia har således varit, menar Gunilla Thorgren, att kvinnan uppfattas som opålitlig, dum, själsligen svag, falsk och i avsaknad av förståndsegenskaper och intellektuell förmåga att tillgodogöra sig de högre teologiska dogmerna.

Men stämmer detta? Har det verkligen varit – och är! – så illa ställt med Guds olydiga revben? Om vi bortser från den hårda feministiska tonen i boken med många utropstecken – ”Vilken viljestyrka!” ”Vilket mod!”, ”Vilken provokation!” – finns det onekligen en rad fakta som talar för hennes två teser. En dogmatisk kyrka har onekligen lyckats tolka bort kvinnan ur Jesus historia och gjort henne till en olydig och otämjd sexuell varelse vid Adams sida.

Likväl ger den kristna idéhistorien flera exempel på (främst) kvinnor som stod upp för en annan mer kvinnovänlig tolkning av Bibeln och kristendomen. Gunilla Thorgren nämner bland andra Hildegard av Bingen, beginerna, heliga Birgitta, Christine de Pizan, Katarina Schütz Zell, Margarethe Prüss och Magret Hottinger från Zollikon.

Guds olydiga revben är en uppfriskande läsning. Det behövs författare som vågar kritisera dogmer och gängse synsätt. För det ska Gunilla Thorgren ha all heder och ära.

Det som dock drar ned bokens rent vetenskapliga anspråk är hennes personliga stil och sätt att argumentera. Det blir helt enkelt för mycket av feministisk politik, vilket i och för sig är en god sak att propagera för, men inte i denna form, tycker jag.

Jag blir inte provocerad av det hon skriver, det handlar inte om det, utan jag tycker bara det är synd att utropstecknen tar bort de intressanta historiska frågetecknen. Hur blev det så här? Varför sade han respektive skrev så? Hur kom det sig att männen ändå lät beginer och andra läsande kvinnor få ta plats och göra sina röster hörda?

Jag hade paradoxalt nog velat läsa mer om männen i denna historiska bok om kvinnor, för svaret i kvinnans marginalisering ligger till stor del hos männen och i skapandet av manliga maktstrukturer, då som nu.

Tre historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson