Recension

Josephus, Judarnas krig: Översättning från grekiskan med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström (Stockholm: Santérus Förlag 2017). 527 s.

”Judarnas krig mot romarna är det största inte bara av krigen i vår tid, utan av alla krig mellan städer och folk som vi hört talas om. Detta krig har somliga skildrat utan att själva ha bevittnat händelserna, och bara samlat spridda och motsägelsefulla berättelser som de hört och sedan skickligt nedtecknat.” (s. 49)

Så inleder den judisk-romerske historikern Josephus (37–ca. 100 v.t.) sin magistrala bok Judarnas krig, ett verk som utgör en viktig berättande källa till judarnas historia under romersk överhöghet och om det judiska samhället vid tiden för Kristus liv fram till Jerusalems fall och förstörelse.

Josephus tillhörde en förnäm prästfamilj i Jerusalem och var utbildad präst. Han var farisé, vilket innebar att han tillhörde ett politiskt och religiöst parti som placerade den fäderneärvda ”lagen” (Tora) i centrum, inte tempelkulten. Under åren 64–66 tjänade han som judiskt sändebud i Rom.

Josephus deltog i det judiska upproret år 66 men tillfångatogs av romarna året efter, vilka dock av oklar anledning släppte honom fri ur fångenskapen efter ett tag. Han agerade medlare mellan de romerska styrkorna och invånarna i det belägrade Jerusalem, men lyckades inte förhindra stadens fall och totala förstörelse.

Återstoden av sitt liv levde han i Rom. Det var också där han skrev sina historiska verk varav fyra är kända och bevarade. Mest känd är han för Judarnas krig som, som sagt, skildrar de inre strider som Palestina genomled under det första århundradet och om det uppror mot romarriket som resulterade i att judarnas huvudstad Jerusalem och dess tempel förstördes år 70. Han skriver för dem som älskar sanningen, ”inte för dem som bara önskar en underhållande läsning.” (s. 53)

I boken skildrar Josephus utförligt hur Palestina var splittrat i olika religiösa grupperingar som till exempel essener, fariséer och sadducéer. Han tecknar personporträtt av bland annat kung Herodes – hans utseende, krämpor och sjukdomar redogörs för med en nästan triumfatorisk skadeglädje – och den romerske prokuratorn över Judeen Pontius Pilatus, som utdelade dödsdomen över Jesus.

Boken är full av intressanta episoder. En av mina favoriter är när kung Agrippa håller ett tal till folket, det vill säga dess höga representanter, om varför de inte kan och bör göra uppror mot det romerska imperiet.

”Låt oss börja med klagomålen på prokuratorerna. Makthavarna ska ni visa vördnad, inte utmana dem! /…/ Vad beträffar er längtan efter frihet så kommer den i senaste laget, ty ni borde redan för länge sedan ha kämpat för att inte förlora den. Träldomen är ju en smärtsam erfarenhet, och kampen för att aldrig behöva uppleva den är rättfärdig. Men om den som en gång låtit sig kuvas söker göra sig fri, så är han bara en självsvåldig slav, inte en frihetsälskande människa. Det fanns en tid då ni borde ha gjort ert yttersta för att inte släppa in romarna, nämligen när Pompejus gick in och tog vårt land i besittning.”

”/…/ Även otaliga andra folk som är besjälade av ännu större längtan efter frihet har böjt sig under oket. Vill ni vara de enda som ser det som en skam att lyda dem som lagt hela världen för sina fötter? /…/ Vad menar ni? Är ni rikare än gallerna, starkare än germanerna, klokare än grekerna och talrikare än jordens alla folk tillsammans? Vad är det som ger er ett sådant självförtroende att ni vågar resa er mot romarna?”

Talet är en lysande uppvisning i hur en tyrann kan använda till synes logiska argument för att passivisera underlydande folk och krossa deras självförtroende och frihetsdrömmar. Det är en maktens tidlösa retorik som i dag används med stor framgång i länder som Nordkorea och Kina.

Den som är intresserad av romarnas belägringskonst och stridsteknik, om katapulter, stenslungor och murbräckor, får också sitt lystmäte av boken. Den blodiga förstörelsen av Jerusalem och slutstriden om Masada utgör krönet och avslutningen på Judarnas krig.

Ingemar Lagerström har gjort ett hästjobb med att skriva fram en smidig översättning av Josephus, men så är han också en väl etablerad översättare av antik litteratur såsom till exempel Julius Caesar Inbördeskriget, Plutarchos Fem biografier och Suetonius Kejsarbiografier.

Ibland har det dock gått lite väl fort i översättningen. Det kan till exempel stå ”romarnas tappra vapen” (s. 197) i stället för ”de tappra romarnas vapen”. Dylika slarvfel och redigeringsmissar är emellertid få till antalet och inget som stör eller påverkar min bedömning av helheten.

Men han får ett kraftigt minus för inledningen. Den är inte bra, tyvärr. Ingemar Lagerströms förvisso initierade genomgång av romarnas vapen och krigföring blir alldeles för specialistinriktad. Hela inledningen är onödigt tung och faktaspäckad.

Han borde i stället tagit tillfället i akt att i entusiasmerande ordalag presentera Josephus – personen, verket och tiden – för den bredare publiken än snöa in sig på de vapenteknologiska och taktiska detaljerna.

Tre historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson