Recension

Fredrik Charpentier Ljungqvist, Klimatet och människan under 12 000 år (Stockholm: Dialogos 2017). 455 s.

Klimathistoria eller paleoklimatologi som det egentligen heter är ett ämne i växande. Det visas inte minst av historikern Fredrik Charpentier Ljungqvists nya bok som behandlar klimatet och människan under 12 000 år med exempel hämtade från hela världen.

Målsättningen med studien är att dels visa vilken betydelse klimatförändringar haft i världshistorien, dels ge ett historiskt perspektiv på den pågående globala uppvärmningen. Han lyckas mycket väl med båda föresatserna.

Det är uppenbart att klimatet spelat en stor roll för civilisationers uppkomst, nedgång och fall i världshistorien. Men att gå så långt som att se en klimatdeterminism i fråga om historisk utveckling vill han inte. Klimatet är en faktor bland flera påpekar genomgående Fredrik Charpentier Ljungqvist: ”Samhälleliga kollapser på grund av oförmånliga klimatförändringar har … nästan bara skett när ekonomiska, politiska, sociala eller kulturella faktorer gjort samhället sämre rustat för att motstå påfrestningar.” (s. 47)

Det är ett faktum att jordens klimat har varierat såväl regionalt som globalt i världshistorien. Inom klimatvetenskapen skiljer forskarna mellan naturliga klimatförändringar och antropogena (av människans orsakade) klimatförändringar.

Orsakerna till klimatförändringarna innan 1900-talet har varit naturliga: mängden solenergi samt jordens bana och lutning. Det är framför allt förändringar i tillgången till vatten (för mycket, för lite eller ingenting alls), vilket i sig är en effekt av klimatförändringarna, som påverkat den historiska utvecklingen.

Fredrik Charpentier Ljungqvist tar oss med på en 12 000 år lång resa. Ja, han går faktiskt ännu längre tillbaka, för boken börjar med istiden. Omkring 19000 f.v.t låg en ismassa på norra halvklotet som var upp till 4 km tjock i norra Europa. Istiden upphörde för cirka 12 000 år sedan när klimatet successivt blev mildare. Mellan 7000–3000 f.v.t. bredde stora lövskogar ut sig i norra Europa och i Skandinavien, ända upp till Norrland. Granen hade ännu inte kommit.

Under samma period bestod Sahara av savann och stäpp i stället för öken. Hela Mellanöstern var grönare: det levde krokodiler och flodhästar i Sahara. Runt 3200 f.v.t. torkade Sahara ut och förvandlades till öken.

Under romarrikets tid var det ovanligt varmt med mycket nederbörd. Det skapade goda förutsättningar för jordbruket att försörja en växande befolkning i det ständigt expanderande imperiet. När sedan värmen slog av och det blev kallare blev effekten den motsatta: ”Fastän klimatförändringarna knappast var den primära orsaken till att romarriket kollapsade är det sannolikt att de faktiskt var en bidragande orsak.” (s. 124)

Global nedkylning kan även uppstå om flera stora vulkanutbrott äger rum med bara några få års mellanrum, vilket skedde år 536 på norra halvklotet och 540 i tropikerna. Dessa två stora vulkanutbrott i kombination med ett kallare klimat under senantiken – den senantika lilla istiden – resulterade i missväxt och svält i större delen av Europa. Detta tillsammans med spridandet av pesten resulterade i en kraftig befolkningsnedgång på 500-talet under den så kallade folkvandringstiden.

Samhället och jordbruket började en långsam återhämtning under äldre medeltid. En global uppvärmning gav upphov till starkare västvindar under vintern vilka förde med sig mildare och nederbördsrikare vintrar över större delen av Europa. En befolkningsuppgång ägde rum i takt med att jordbruket effektiviserades. En blomstrande bonde-ekonomi såg dagens ljus omkring år 1000 som lade grunden för den feodala revolutionen och framväxten av en skattestat.

Medeltidens blomstring ersattes sedan av lilla istiden (från år 1300 fram till år 1900). Med digerdöden 1349/50 dog nästan en tredjedel av befolkningen, men nedgången hade börjat redan tidigare slår författaren fast. På 1320-talet drabbades samhället av missväxt och svält på grund av ett kallare klimat.

1600-talet och 30-åriga kriget utmärktes likaså av en social katastrof, de mesta av olyckorna stod människorna själva för, men extremt kalla vintrar och somrar gjorde inte livet lättare för människor som hemsöktes av apokalypsens ryttare.

När vi kommer fram till 1900-talet slår Fredrik Charpentier Ljungqvist fast – äntligen! ropar jag – att dagens höga temperaturer, uppvärmningen av jorden, beror på den kraftiga ökningen av växthusgaser i atmosfären och ”inte på till exempel en ökad aktivitet hos solen eller en minskning av antalet stora vulkanutbrott.” (s. 379) Punktum finale.

Fredrik Charpentier Ljungqvist är en duktig författare som behärskar den svåra konsten att skriva lättläst och pedagogiskt om komplicerade ting. Det är ett oerhört viktigt ämne. Klimatet och människan under 12 000 år borde vara obligatorisk läsning för alla med det minsta intresse för klimatfrågor.

Det är dessutom uppenbart att klimatperspektivet behövs integreras mer i den historiska forskningen än vad som görs nu. Klimatet och människan under 12 000 år är en riktigt bra bok! Fredrik Charpentier Ljungqvists reder ut Mayakulturens uppgång och fall i Centralamerika och anasazikulturen i Nordamerika lika säkert som digerdödens spridning i Europa, den demografiska utvecklingen i Asien under medeltiden och det kalla året 1816 som saknade en sommar.

Jag har egentligen bara en kritisk anmärkning. Boken lider av en del upprepningar. Jag vet inte hur många gånger jag fick läsa att torsken är en temperaturkänslig fisk som försvinner när vattnet blir för kallt.

Tack, nu vet jag det.

Men det är bara en ren bagatell i sammanhanget. Fredrik Charpentier Ljungqvist är en lärd ciceron som får oss att titta upp mot himlen på jakt efter gråa moln och blicka ned mot marken i vårt sökande efter vårtecken som aldrig tycks komma – är månne en ny istid i antågande, trots talet om global uppvärmning? Kort sagt: han får oss att vilja veta mer om klimatförändringarnas roll i historien och tänka på klimatet som en självklar faktor i våra liv. Hur många historieböcker lyckas med det?

Rekommenderas varmt! Fem Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson