Recension

Sherry Tuckle, Tillbaka till samtalet: Samtalets kraft i en digital tid, översättning Linus Kollberg (Göteborg: Daidalos 2017). 500 s.

Per-Olof Erixon & Julia Pennlert (red.), Digital humaniora: Humaniora i en digital tid (Göteborg: Daidalos 2017). 229 s.

Är den nya kommunikationstekniken av godo eller av ondo? Vilken roll kan och bör det digitala spela inom humaniora? Och vad menas egentligen med digital humaniora? Tre frågor, två nya böcker och många svar – digitaliseringen förblir dock en svårfångad och problematisk företeelse.

Psykologen och sociologen Sherry Turkle är den som är mest kritisk mot den nya kommunikationstekniken av typen smarta telefoner, twitter, Ipad, Instagram. Hon menar att det pågår en flykt från det levande samtalet på grund av den digitala tekniken. ”Vi är alltid någon annanstans. På en lektion eller på ett möte i kyrkan eller på vår arbetsplats lyssnar vi bara på det som intresserar oss och när det inte längre intresserar oss tar vi fram våra skärmar för att hitta något som gör det.”

I sina fältstudier har hon bland annat undersökt elevers och företagsanställdas bruk av datorer och smarta telefoner innan, under och efter lektioner respektive möten. Det är en skrämmande bild som ges. Hon beskriver möten där människorna runt bordet sitter tysta och stirrar på sina skärmar. De kommunicerar i stället sinsemellan via antingen sina smarta telefoner eller datorer utan att titta upp på den man ”samtalar” med.

Smarta telefoner och ständiga uppkopplingar utgör ett hot mot empatin. Ja, inte bara det, vi håller på att förlora greppet om verkligheten och tappa förmågan att lyssna. En konsekvens av denna nedmontering av vår förmåga – och intresse! – att lyssna på människor i samtal mellan fyra eller fler ögon och tron att verkligheten finns på skärmen är att vi behandlar människor instrumentellt, som medel för att uppnå mål. Människan har blivit en app i det sociala samspelet.

Boken ska ses som en plädering för det muntliga samtalet som äger rum mellan individer i verkligheten. Det innebär bland annat att återuppväcka intresset för det spontana och för våra meningsmotståndares perspektiv. För att kunna lyssna och höra ordentligt på vad den andre säger måste vi sänka tempot, i såväl arbetet som vardagen.

Men är inte detta bara traditionell teknikfientlighet fast nu riktad mot den digitala utvecklingen? Inte om vi ska tro Sherry Turkle. Målet är inte att göra oss av med alla laptoppar och smarta telefoner, de är en del av vår verklighet, utan att använda dem på ett mer medvetet sätt.

Sherry Tuckles bok är på många sätt en ögonöppnare. Med hjälp av sina empiriska resultat visar hon hur beroende vi blivit av datorer och telefoner och av att vara ständigt uppkopplade. Jag känner igen mig själv i mycket av det hon beskriver, även om jag inte fallit så djupt ännu att jag uppfattar några dagars vandring på fjället utan tillgång på internet som att befinna sig i en av Dantes helveteskretsar.

Sherry Turkles bok har flera poänger men den lider också av en del brister. En sådan är omfånget. Boken hade med fördel kunnat kortas ned minst 100 sidor. Det mesta sägs faktiskt i inledningen och de två första delarna.

Inte heller hade alla fältstudier behövt redovisas i detalj: korta och effektiva sammanfattningar skulle ha gjort boken mer läsvänlig och Turkle drivande i sin argumentation.

Boken är full av upprepningar. Det mesta sägs tidigt i studien, resten är variationer på samma visa. Till detta kan också läggas att Sherry Turkle har en tendens att bli lite flummig i sina resonemang. Termer som samtal, medel och empati används på olika sätt i studien och blir därmed utan analytisk spets.

Men visst har boken något viktigt att säga en nutidsmänniska. Vad du än gör dock, tipsa inte om boken på FB, twittra eller dela foton av den på Instagram; berätta i stället om den i ett öppet samtal mellan fyra ögon! En lärdom så god som någon.

Om du tipsar om Shuckles bok (med sina brister) passa då också på att berätta om den nya boken Digital humaniora. Det är en forskningsantologi som presenterar och diskuterar hur humaniora kan och bör närma sig den digitala samtiden. Den belyser den digital-humanistiska forskningens och undervisningens möjligheter och begränsningar samt de konsekvenser, metodologiska och teoretiska, som begreppet digital humaniora (DH) för med sig.

Förutom redaktörerna medverkar Jenny Bergenmar, Coppélie Cocq, Anna Foka, Stefan Gelfgren, Carina Hermansson, Anna Johansson, Anna Lindhé, Kristina Lundblad, Jesper Olson, Pelle Snickars och Anders Öhman.

Med utgångspunkt i begreppet, eller snarare modeordet, digital humaniora uppmärksammar antologins författare olika aspekter på humaniora som vetenskap och den nya tekniken. Man tar hänsyn till både forskning, uppbyggande av forskningsmiljöer och nätverk samt undervisning.

Boken är en introduktion i ämnet och syftar till att väcka diskussionen till liv. Digital humaniora utgör ett viktigt kritiskt bidrag till det pågående samtalet om digitala metoder och forskningsfrågor. Alla artiklar är intressanta och värda att läsas men störst behållning hade jag av de två inledande texterna.

I den första tar Stefan Gelfgren och Julia Pennlert förtjänstfullt upp fördelarna och nackdelarna med digital humaniora. De diskuterar ingående den så kallade digitala vändningen och går systematiskt igenom debatten som varit. Utmaningen för DH är att få fram forskare som vågar ställa sig kritiska till den digitala utvecklingens ”förklarande potential”, men som också kan ”utnyttja dess möjligheter genom att undersöka de digitala miljöer där människan umgås och uttrycker sig.” Alltså: en kritiskt medveten forskare som kan hantera både stora mängder data och använda rätt teknik samt förstår att värdera dessa på rätt sätt.

Just en sådan kunnig och insatt kritiker finns i nästa bidragsgivare, Kristina Lundblad. Hon har skrivit bokens starkaste artikel sett både till analys och kritik. Hon gör en initierad genomgång av begreppet digital humanioras tillkomst och historiska användande.

Kristina Lundblad är genomgående mycket kritisk till att använda begreppet. ”Som benämning på en kommunikationskultur är digital följdriktig, men som bestämning till namnet på ett övergripande forsknings- och utbildningsområde fungerar det helt enkelt inte.” (s. 36f) Detta eftersom: ”Det som konstituerar humaniora är arten av frågeställningar som ställs inom området, inte de hjälpmedel med vilka vi genomför våra undersökningar.” (s. 40) Det är tillräckliga skäl åtminstone för mig att använda begreppet med försiktighet.

Även om de inte är rakt av ja-sägare bortser ändå antologins övriga bidragsgivare som regel från denna kritiska aspekt på begreppet varför deras bidrag inte uppmärksammas här.

Forskningsantologin pekar ut metoder och aspekter på digital humaniora som bör spridas i undervisningssalarna och i forskningskorridorerna. Även om vi kan räkna med att inom en snar framtid se andra antologier och monografier som behandlar ämnet på ett mer djuplodande sätt, bidrar Digital humaniora: Humaniora i en digital tid till att sprida kännedomen om ett mycket angeläget ämne.

Sherry Turkle får tre Historievärldar av fem möjliga!

Per-Olof Erixon & Julia Pennlert får fyra Historievärldar av fem möjliga! Kristina Lundblads bidrag får däremot en lysande femma!

Bo Eriksson