Recension

Tilar J. Mazzeo, Irenas barn (Stockholm: Massolit förlag 2017). 412 s.

Irena Sendler var en späd kvinna på 150 centimeter men med en järnanda som väckte förvåning och respekt. Under tyska ockupationen av Polen under andra världskriget lyckades hon rädda livet på över 2 000 judiska barn ur gettot i Warszawa. Men trots att hon var en kvinnlig Schindler har hennes historia förblivit okänd.

Fram tills nu det vill säga. Den amerikanske författaren och journalisten Tilar. J. Mazzeo skildrar i sin gripande bok Irenas heroiska insatser i att rädda polska judar undan de tyska gaskamrarna. Mazzeo är en mycket skicklig berättare och ämnet är angeläget i dessa dagar då antisemitismen och hatbrotten mot judar ökar.

Irena föddes 15 februari 1910 i Warszawa. Fadern var läkare och forskade om infektionssjukdomar. Irena led av kikhosta och familjen lämnade därför storstaden för att flytta till kurorten Otwoch. När Irena skulle fylla fem år dog emellertid fadern i tyfoidfeber, en sjukdom som han ironiskt nog ägnade en stor del av sitt liv åt att försöka bota.

Efter ett par år flyttade modern med dottern återigen till huvudstaden. Där började Irena läsa på universitet – hon studerade juridik – och träffade både sin blivande man (Mielek) och den man hon kom att älska (Adam) och senare även ingick giftermål med och fick barn.

Under sin universitetstid drogs hon in i politiska vänsterkretsar. Den närhet och det nätverk som där byggdes upp låg senare till grund till den underground rörelse som Irena var med och byggde upp under tyska ockupationen.

Kriget kom och helvetet bröt ut. I början valde tyskarna ut polacker, inte judar, för systematiska utrensningar, men i oktober 1940 satte tyskarna upp Warszawagettot. Gestapo började dessutom jaga Irenas nätverk av hjälpare som såg till att judiska barn räddades undan fasorna, terrorn och tågen till dödslägren. Irenas folk samarbetade med den politiska underjordiska motståndsrörelsen men det var ändå främst tack vare Irena och hennes gelikars påhittighet som räddade barnen, inte motståndsmännens vapen och beställningsmord.

Irena Sendler med ett av hennes räddade barn.

Irena förde listor över alla barnens verkliga familjer, så att deras judiska identitet och historia inte skulle försvinna helt. Tunna lappar av cigarrettpapper med namn och adress till de undangömda barnen. Hon fängslades av Gestapo med flera sådana lappar liggande i jackfickan, men hur det gick för henne tänker jag inte avslöja här. Läs boken, den är ruskigt bra!

Min enda egentliga kritik är att tyskarna är så anonymiserade. De förblir onda statister som förtrycker, dödar och jagar judar. Det gjorde säkerligen majoriteten. Men icke förty hade det varit bra med ett försök till att förklara, såväl sociologiskt som psykologiskt, hur dessa bödlar och mördare tänkte och såg på världen. Varför detta hat gentemot judar? Var alla övertygade nazister redan när de kom eller blev dem det under sin vistelse i Polen, på grund av befälens hjärntvätt? Eller hur gick det till när unga tyska män förvandlades till vettvillingar och vargar?

Jag menar inte att hon skulle ha försökt mildra brotten eller ta ifrån de tyska soldaterna – samt de polska överlöparna och civilbefolkningen! – skulden i övergreppen och massmorden, utan göra den banala respektive inte banala ondskan mer förståelig. Det måste väl ändå ha funnits någon tysk soldat i Polen och i Warszawa som inte delade majoritetens mening och som inte deltog i den hänsynslösa jakten efter judar.

Författaren beskriver med rätta Irena som ”en av andra världskrigets största hjältinnor”. (s. 223) I början av kriget fanns det cirka 3,4 miljoner judar i Polen. En miljon av dessa var barn. Uppemot 90 procent av Polens judiska befolkning dog under kriget. Av miljonen judiska barn överlevde endast cirka femtusen kriget i Polen och massakrerna i slutet av kriget. Sifforna är förvisso omdebatterade, men Mazzeo argumenterar väl för sin sak: ”Siffran kan vara låg, käbblar historikerna. Fördubbla den, då. Tredubbla den. Antalet överlevande är ändå förkrossande få.” Av de överlevande femtusen barnen stod Irena för nästan hälften.

Varje dag satte Irena sin egen säkerhet och sitt eget liv på spel när hon begav sig in i Warszawas judiska getto på jakt efter nya barn att rädda undan en säker död i gaskamrarna eller bli avrättade på plats för nöjets skull av mordglada tyskar. Irenas hårda liv visar att det finns något som heter godhet och självuppoffring – och att en människa kan göra skillnad.

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson