Recension

Malou von Sivers, Mitt hjärtas oro (Stockholm: Norstedts 2017). 315 s.

En kvinna sitter vid sin döende fars sida. Hon säger till honom. ”Pappa, jag har kommit för att förstå. Annars kan jag inte försonas.” Scenen med kvinnan som söker svar på sina frågor inleder Malou von Sivers historiska roman Mitt hjärtas oro – en inte orimlig gissning är att kvinnan vid dödsbädden är författaren själv. ”Jag vill ta reda på om man kan ärva ett sår från generation till generation.” Hon skriver romanen för att finna sina svar.

Det är en stark början på en intensiv och mörk familjesaga i tre delar. Mitt hjärtas oro utgör första delen i en tänkt trilogi vars berättelse går tillbaka på Malou von Sivers egen självupplevda barndom och uppväxt.

Historien begynner med Axel Silversjö och tiden runt sekelskiftet. Han är en ung man som misshandlats som barn och tvingats ta över sin fars företag som direktör. Han lyckas förvånansvärt bra med arbetet och företaget går med vinst. Själv ville han dock bli matematiker, men fadern förbjöd vidare studier på universitetet.

Trots att han överglänser fadern i affärer, är gift och har två fina två barn är han inte lycklig. Han bär på en sorg och ett stort gapande sår inombords. Allt ändras när han träffar Sara, en ung litteraturstudent i Uppsala. I hennes hem diskuterar man litteratur – hennes far är professor i litteraturhistoria – och intressanta människor kommer ofta på besök.

Hur saker och ting sedan utvecklas i romanen avslöjas inte här.

Fotograf: Patricia Reyes

Malou von Sivers är en skicklig journalist som vet hur man skriver en berättelse så att den blir både spännande och gripande. Boken är välskriven och bra gestaltad. Den fängslar och man har tidvis svårt att lägga ifrån sig boken.

Men den är inte utan kritik. Boken känns ibland överarbetad, som om hon försökt tillfredsställa alla hennes namnkunniga författarvänners synpunkter på manus – de tackas generöst i slutet av boken. Vissa partier av handlingen är dessutom osannolika: hustrun råkar bara befinna sig på perrongen vid ett visst känsligt tillfälle och Hjalmar Söderberg råkar bara av en händelse vända sig om för att se paret och så vidare.

Men som historisk roman är den underhållande. Malou von Sivers lyckas väl med att förmedla tidsanda. Besöket på Ofvandahls konditori i Uppsala vid sekelskiftet är riktigt lyckad tycker jag. Hon låter ägaren och konditorn Erik Ofvandahl få vandra mellan borden och hälsa på gästerna. Det går nästan att ana smaken av gräddrika bakelser och doften från det heta ångande kaffet ur de små kopparna.

Uppsala-profilen Erik Ofvandahl (1848–1949) syns vandra runt och småprata med gästerna i romanen. Bildkälla: Företagskällan

Malou von Sivers vet hur man förmedlar en god historia genom de små detaljerna. Hon är duktig på dialog.

Också Hjalmar Söderberg (1869–1941) spelar en roll i romanen. Bildkälla: Stockholms Stadsmuseum.

Extra roligt är att Hjalmar Söderberg spelar en viktig biroll i handlingen. Han syns inte enbart promenera omkring i Stockholm. Den store författaren får även träffa Sara på tåget mellan Stockholm och Uppsala. De samtalar bland annat om kärlek, lycka och äktenskap. Han ger henne manuskriptet av en ny pjäs i utkast som han skrivit och som han gärna vill ha hennes kommentarer till: han kallar stycket för ”Gertrud”.

Just den scenen tillhör förvisso de osannolika partierna i berättelsen men det är ändå roligt att episoden finns med, då den ger en blinkning åt läsaren att problemen som Axel och Sara brottas med står i en intertextuell förbindelse med de moraliska frågeställningarna i Hjalmar Söderbergs författarskap. Arvids dilemma i Den allvarsamma leken – om han ska följa sitt hjärta och lämna sin hustru eller stanna kvar som en moralens väktare – blir Axels svåra tankenöt.

Det ska bli spännande att följa Axel Silversjö i de två kommande romanerna och se hur det går för honom. Men frågan är väl om hans demoner någonsin kommer lämna honom i fred. Varför skulle annars Malou von Sivers sitta vid en döende mans sida och kräva svar på sina frågor? Men den som lever och läser får se.

Tre historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson