Recension

Sigrid Combüchen, Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten (Stockholm: Norstedts 2017). 317 s.

Nathalie är en nittioårig gammal kvinna som bor i ett litet hus vid en stupstrand. Hon sitter ofta vid sitt fönster och betraktar paddlare i natten. Turisterna och ortsborna som på detta djärva sätt ger sig ut på månskenspaddling lyckas undvika den vassa stenen som döljer sig under havsytan.

Nathalie har precis firat sin 90-årsdag med barn och barnbarn samt vänner och minnena kommer till henne om natten där hon sitter och spanar ut mot det mörka vattnet. Hon föddes inte i Sverige utan kom hit som flykting efter kriget.

Parallellt med att läsaren får följa Nathalies firande och samtal med barn och barnbarn får vi följa två unga kvinnors flykt från ett krigshärjat Tyskland till Danmark och vidare till Sverige under slutet av andra världskriget. De har förlorat allt. Deras ursprung, som förblir oskrivet, torde vara i de tyska gränstrakterna till Frankrike, kanske Alsace eftersom Nathalie ägt en vingård. Båda är katoliker.

Nathalies reskamrat heter Sidonie och hon bär också på en historia som handlar om förlust och sorg. Och precis som med Nathalie kan läsaren bara ana vad hon tvingats uthärda; vi får gissa oss till hotet som vilar i själsdjupet, ungefär som stenen under havsytan. De hamnar till slut på ett slott på Skanör hos fru Martensson, en polska, med familj, och större delen av romanen utspelas där.

Sidonie är den fina flyktingen: hantverksskicklig, duktig på att lära sig språk och att anpassa sig till nya seder och bruk. Hon är dessutom duktig på att laga fransk mat vilket uppskattas av slottets ägarfamilj. Nathalie däremot är mer komplicerad än Sidonie, även om hon har sina blödande psykologiska tandfickor också. Nathalie är tystlåten, egensinnig och ovillig att anpassa sig. Hon retar sig dessutom på Sidonie, som hon önskar separera från.

Sigrid Combüchen har skrivit en gripande och stark flyktingroman om två kvinnor på resa undan krig och jakt efter ett nytt hem och nya identiteter. Med sig bär de minnen av våldtäkt och förlorade familjemedlemmar (man och barn). Paradoxalt är de båda huvudpersonerna på samma gång starka och trasade själar.

Sigrid Combüchen (f. 1942) är född i Tyskland och kom till Sverige vid sex års ålder. Hon har skrivit 13 romaner och vunnit de flesta litterära svenska priser som går att vinna. Fotograf: Jacquette Åkerman

Att lyckas föra samman dessa till synes motsägelsefulla drag hos bokens personer, brutna men ändå samlade, till fullt begripliga individer kräver sin författare. Sigrid Combüchen är en skicklig författare som vet hur man gestaltar märkliga och komplicerade individer och öden.

Hon förstår också att använda sig av små medel när hon markerar tidsanda, vilket är en förmåga som skiljer en god från en dålig författare till historiska romaner. Det är ånglok som puffar, det tänds i vedspisar och hästen spänns framför vagnen. Från radioapparaterna hörs burkade röster och mörkläggningsgardiner dras för när flyglarmet går och flygplanen hörs närma sig om natten. Allt sammantaget målas upp bilden av en värld fylld av ängslan och ångest samt stadd i förändring; ur askan och det kvarvarande agrara samhället håller något nytt och modernt sakteliga på att växa upp.

Berättartekniskt arbetar Combüchen med två parallella handlingar, en dåtida (1944–1945) och en nutida (2005). Hon använder sig flitigt av perspektivskiften, i bland mitt i ett stycke, mellan Nathalie och Sidonie. Båda teknikerna fungerar mycket väl.

Dock är flyktberättelsen mer intressant och bättre gestaltad än handlingen i nutiden (2005), även om nutidshandlingen har sina förtjänster och psykologiska djup också. Inte minst avslutar nutiden historien om flykt, sorg, trauman och ett sökande efter en ny identitet i ett främmande land – den knyter ihop säcken som det heter.

Precis som i den prisade romanen Spill (2010) visar Sigrid Combüchen även i denna bok, som hon också blev augustnominerad för, en enastående förmåga att skapa med ord. Romanen utvecklas till en språkets subtila seger över handling. Sigrid Combüchen använder språket som en bläckfisk nyttjar sina tentakler – det är oerhört svårt att lägga ifrån sig boken.

Dessutom: Ett stilistiskt formmedel som Combüchen använder sig av och som inte är subtilt utan syns klart och tydligt för alla är bruket med radbrytningar. De sker

bara så där, helt plötsligt utan någon förvarning

mitt i en mening

som om inget mer fanns att säga.

Eller som en övergång till ett annat berättarperspektiv.

Eller ett annat tankeled.

Effekten är både synlig och märkbar. Den får läsaren att haja till och fundera över det nyss skrivna. Och reflektera över orden. Ordet. Meningar och deras placering. Stycken och deras innehåll. Vem talar? För vem talas det? Om vem berättas det? Så dristar sig bara en dumbom och en okunnig amatör eller en professionell och skicklig författare göra.

Vi kommer garanterat se fler flyktingromaner framöver, men Sigrid Combüchens roman om Sidonie och Nathalie skiljer ut sig redan nu. Med sin roman har hon placerat ribban högt för den som vill komma med något nytt. Fem Historievärldar av fem möjliga! Rekommenderas varmt!

Bo Eriksson