Recension

Roger Älmeberg, Gustaf VI Adolf: Regenten som räddade monarkin (Stockholm: Norstedts 2017). 395 s.

”Hans majestät konung Gustaf V, Sveriges, Götes och Vendes konung, har i dag, den 29 oktober 1950, kl. 8.35 förmiddagen i en ålder av 92 år och i sitt 43:e regeringsår lugnt och stilla avlidit på Drottningholms slott.” Riksmarskalkens meddelande nådde snart landets regering och riksdag samt tidningar och radio och tv, och blev en stor nyhet i hela landet. Kyrkklockorna började ringa och kondoleanser från hela världen strömmade snart in till kronprinsen och hovet. Kronprinsen, den blivande Gustaf VI Adolf, var 67 år gammal och redan en mycket erfaren ”regent”.

Om denne monark som sent i livet fick sätta sig på den svenska tronen har Roger Älmeberg skrivit en utförlig och gedigen biografi.

Som brukligt är med biografier får vi också i denna bok följa personens levnad och karriär, om nu en sådan går att tala om när det gäller ett ärftligt ämbete. Älmebergs stil är saklig och som författare håller han sig föredömligt distanserad från sitt biografiska objekt vilket skapar en känsla av objektivitet. Han redovisar sällan skvaller. När det görs citeras och refereras källan tydligt.

Gustaf VI Adolf föddes 1882 och var son till Gustaf V och drottning Victoria. Han dog 1973. I arv till sonsonen Carl XVI Gustaf lämnade kungen efter sig en uppdaterad version av den svenska monarkin, anpassad till ett parlamentariskt och demokratiskt styrelseskick.

Bilden han ger av Gustaf VI Adolf är av en i mångt och mycket skör och bräcklig person. Redan som barn var Gustaf mycket sjuk. Han led av slembildningar i lungorna och hade återkommande problem med öronen och halsen och blev lätt förkyld. Han var dyslektiker. Dessutom var han blyg och lämnade inga större avtryck på personer som han träffade, åtminstone inte som ung.

Trots att han verkar ha varit en tafatt person lyckades han ändå charma den betydligt mer levande och vilda engelska Margareta av Connaught – hennes farmor var drottning Victoria – som var en kvinna med moderna och liberala idéer om det mesta. De gifte sig den 15 juni 1905 i Windsor Castle.

Hon kallade honom Gusty; han kallade henne Daisy. Det var vanligt med smeknamn inom de kungliga familjerna, men i fallet med Gustaf torde det även ha varit skriande nödvändigt med en enklare namnform för att hon skulle kunna ropa på honom – Gustaf ligger inte naturligt i gommen hos engelsktalande. Daisy är det engelska namnet på prästkrage, påpekar författaren, vilken blomma ”även kallas marguerite”.

Margareta var en mycket egensinnig kunglig person. Hon valde att amma själv och hade bestämda åsikter om bland annat kvinnor och deras roll. Hon hade tidigare spelat landhockey och lärde sig i Sverige att spela hockey på is. Hon satte även upp ett damlag i ishockey samt anordnade turneringar.

Tillsammans med sin älskade Margareta – det sägs att båda blev förälskade i samma stund de såg på varandra – fick han barnen Gustaf Adolf (1906–1947), Sigvard (Bernadotte, ”Greve av Wisborg”, 1907–2002), Ingrid (senare drottning av Danmark och mor till drottning Margarethe II, 1910–2000), Bertil (1912–1997) och Carl Johan (Bernadotte, ”Greve av Wisborg”, 1916–2012). Gustaf älskade som sagt sin hustru djupt och innerligt, även om han utåt visade upp en kunglig stel yta.

Det är uppenbart att Margareta var hans livs stora kärlek. Hans sorg var rörande stor när hon gick bort efter en kortare tids sjukdom 1920. Sigvard har i sina memoarer givit en gripande skildring: ”Far samlade oss fem barn omkring sig i blå salongen, höll armarna om de två minsta och sa att nu var han ensam och att nu gällde det att hålla ihop och hjälpa varandra.”

Livet gick vidare ändå, men det blev aldrig som förut. Gustaf Adolf gifte om sig med en annan engelska: Louise Mountbatten. Tillsammans tog de hand om barnen och fortsatte att verka för en mer modern monarki i takt med tiden. Hans stora politiska frågor blev den demokratiska parlamentarismen och anpassningen av monarkin till reformkraven, den besvärliga Ålandsfrågan och upprustningen av försvaret.

Efter Andra världskriget följde krav på monarkins avskaffande – en konsekvens av socialdemokratins frammarsch på den politiska vädjobanan. Roger Älmeberg skildrar turerna fram och tillbaka och det tunga politiska arbetet med att navigera monarkin rätt genom den socialistiska stormen med bevarande av både den kungliga äran och det socialdemokratiska politiska anseendet. Så dog hans far, Gustaf V, och Gustaf Adolf blev Gustaf VI Adolf.

Fyra generationer: (från vänster) kronprins Gustav (VI) Adolf, prins Gustaf Adolf, kung Gustaf V med prins Carl (XVI) Gustaf i knäet. Bildkälla: Kungahuset

Roger Älmeberg skildrar också kungens andra sidor, inte bara de insatser han gjorde och de eftergifter han tvingades göra för att bevara monarkin. Gustaf VI Adolf hade liksom andra i den kungliga familjen många intressen som låg utanför politiken. Sedan ungdomen var han mycket intresserad av arkeologi och historia. Gustaf Adolf deltog i flera utgrävningar och bidrog även på andra sätt till att sprida kännedomen och sätta fokus på svensk arkeologisk forskning. Han promoverades till hedersdoktor vid 17 universitet.

När han gifte sig med Margareta fick brudparet i bröllopsgåva slottet Sofiero i Skåne av den svenske kungen och drottningen. Där tillbringade han många somrar. Där lekte han med barnen när de var små, spelade tennis, krocket och fotboll. Där klädde han och barnen ut sig till indianer. Där var han lycklig.

Även med sin nya hustru, Louise, besökte han ofta Sofiero. Han älskade att gå omkring i trädgården och plantera när så behövdes. Gustaf Adolf var även förtjust i konst och var en erkänd samlare av äldre kinesisk konst.

Roger Älmebergs biografi är bra och gedigen samt faktaspäckad men den saknar känsla och språkligt engagemang. Den är stel, ungefär som en kung förväntas vara vid högtidliga tillfällen. Boken är allvarlig och värdig men utan blod och tårar. Vi kommer kungen nära men inte ända in på livet. Allt är inte författarens fel, även om han hade kunnat lägga in mer känsla i språket, utan har också med källmaterialet att göra.

Det källmaterial som finns är godkänt av kung, familj och hov. Det finns ett slutet arkiv, men det öppnas inte förrän 2035. Något säger mig att det bland de dolda lådorna finns både brev och personliga notiser som visar på en kunglig person med sjudande känslor och starka åsikter om både Tage Erlander och sin far, Gustaf V Adolf.

Tre Historievärldar av fem möjliga.

Bo Eriksson