Recension

Nils Billing, Susanne Carlsson, Ragnar Hedlund, Allan Klynne, Michael Lindblom, Hugo Montgomery, Antiken: Från faraonernas Egypten till romarrikets fall (Stockholm: Natur & Kultur 2017). 594 s.

Antikens Grekland brukar benämnas de filosofiska samtalens, sköna konsternas och olympiska spelens land, och nog är det så, för grekisk – och romersk – civilisation har utgjort ett fundament i Västerlandets kulturella utveckling och litterära kanon.

Tiden har dock inte gått skonsamt fram mot statyer, papyrusrullar och tempel. Visst finns arkeologiskt material och historiska källor kvar – det kan varje turist i Athen eller Rom uppgivet vittna om – men det mesta har ändå ryckts bort, återanvänts, brunnit upp eller kastats på historiens sophögar.

Antiken når oss blott i ”skärvor och viskningar”, menade diktaren Gunnar Ekelöf. Eller som antikenkännaren Sture Linnér uttryckte det: ”på sin höjd når vi i lyckliga ögonblick en flik av den sköna Helenas mantel”.

Denna vemodiga känsla av förlust skingras dock vid läsningen av Antiken: Från faraonernas Egypten till romarrikets fall, för det är en bok som står på stadig empirisk grund och lutar sig tryggt mot en samlad vetenskaplig kunskap om antiken.

Författarna lyckas förvisso inte lyfta sköna Helenas mantel – men vem gör det? – däremot ger de en initierad överblick över ett mångtusenårigt skede, från de första bönderna i Europa och Afrika fram till den antika världens upplösning under folkvandringstiden (300–600-talen) och arabernas erövring av Alexandria på 640-talet.

Antiken är en bragd i paritet med Herkules stordåd. Författarna, vilka alla har en lång akademisk bakgrund inom studier av antiken, har gjort ett hästjobb med att uppdatera sig inom det ständigt växande forskningsfältet.

Boken är indelad i tolv kapitel: ”De första bönderna”, ”Mesopotamien”, ”Egypten”, ”Grekisk brons- och järnålder”, ”Den grekiska renässansen och arkaisk tid”, ”Det klassiska Grekland”, ”Det äldsta Italien”, ”Hellenismen – öst och väst möts”, ”Senrepublikens Rom”, ”Principatets första århundraden”, ”Från principat till dominat” och ”Antikens slut”. Boken inleds med ett förord och en initierad inledning och avslutas med en intressant historiografiskt reflektion kring vikten av att studera antikens kulturer.

Antiken är en mycket god bok som alla med det minsta intresse för antikens kultur och samhällsliv bör läsa – den både introducerar och fördjupar forskningsfältets kunskap om antiken. Men trots fint författararbete och goda utsikter till att bli ett standardverk vill jag ändå framföra några kritiska punkter.

Störst utrymme får Grekland och Rom: kapitlen 6–12, vilket ger 357 sidor. Som sig bör, säger säkert många, men kan ändå ifrågasättas. Risken med att lägga fokus på det klassiska Grekland och det romerska riket är att historien om antiken blir framtung. Egypten, som ju ändå svarade för ca 3 000 år av högkultur avhandlas i ett kapitel (3) och får bara 48 sidor.

En fördel med att lägga stor vikt vid Grekland och Rom är ju förstås att läsaren känner igen sig. Vi får det vi kan förvänta oss, till exempel i fråga om Roms historia beskriver avsnitten i kronologisk följd kampen om frigörelse från etruskisk överhöghet och grundande av republiken Rom 509 f.v.t. som senare övergavs för kejsardömet 31 f.v.t. Det hade varit givande att få historien serverad på ett annat sätt. Varför inte ur ett globalt perspektiv, som Michael Scott har gjort i Ancient Worlds: A Global History of Antiquity (2016)?

Detta är förstås bara tyckande från en läsares sida. En annan läsare gör en annan bedömning. Men val av perspektiv säger mycket om författarnas intentioner med boken: de vill skriva en bok som inte sticker ut för mycket utan kan fungera som lärobok/standardverk på universiteten .

Ett annat problem berör svårigheterna med att fläta samman flera författares olika viljor och berättelser till en enda röst och historia. Ta till exempel uppgifterna om sjöfolken: de dyker upp frekvent i den första halvan av boken.

Trots sjöfolkens uppenbara stora betydelse för utvecklingen runt Medelhavet, till exempel för Egypten och Mesopotamien (hettiterna), tas de inte upp till enskild behandling. Även om forskarna inte vet mycket om detta krigiska folk som lyckades besegra dåtidens imperiearméer, så hade det underlättat att samla de iakttagelser och kunskaper som ändå finns om dem och redovisa dem i ett gemensamt avsnitt. Som det ser ut nu verkar ingen av författarna ha velat ta i sjöfolken utan kastat över problemet till nästa.

Kritiken ska dock främst uppfattas som en intresserad läsares stora engagemang i boken. Det är inget som påverkar helhetsbedömningen. Min uppfattning är att Antiken är ett måste för den antikenintresserade – den kommer bli ett standardverk på universiteten.

I en tid av pågående nedmontering av det klassiska bildningsarvet utgör Antiken: Från faraonernas Egypten till romarrikets fall en viktig påminnelse om den betydelse antiken spelade – och fortfarande har! – i Västerlandets historia. Det är av utomordentlig vikt att studier av antiken får fortsätta och att en ny generation av nyfikna tar sig an marmorstatyer, papyrusrullar och tempel. Jakten efter den sköna Helenas mantel får aldrig upphöra!

Rekommenderas!

Bo Eriksson