Recension

Lars Lönnroth, Det germanska spåret: En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien (Stockholm: Natur & Kultur 2017). 182 s.

Vi känner alla till termerna ”german” och ”germansk” och kanske även använder dem lite då och då i olika sammanhang. Men vad menas egentligen med german och germansk?

Båda begreppen är emellertid mycket problematiska. Med germansk avses en beteckning på en språkfamilj och germaner är en samlingsterm för de olika folkgrupper som talade germanska språk och som oftast låg i strid med romerska trupper vid gränsen, limes.

Så långt inga problem. Till dessa språkvetenskapliga definitioner skall emellertid också läggas tusen år av föreställningar och idéer kring germaner som folk och det germanska som kultur. Där dyker mycket ideologiskt skräp upp, som till exempel nazisternas dyrkan av germaner och det germanska, och historiskt nonsens, som till exempel nationalromantikens idealiserade bild av vikingen med horn på hjälmen. Det är en mångbottnad historia om ett germanskt språk- och kulturhistoriskt arv.

Om detta germanska spår i den västerländska litteraturtraditionen har professor emeritus i litteraturvetenskap Lars Lönnroth skrivit en initierad, intressant och kunnig bok.

Boken riktar sig till en bred allmänhet och introducerar verken, från Tacitus (d. omkring 120) till J. R. R. Tolkiens Ringarnas herre och Neal Gaimans Norse Mythology (2017), på ett pedagogiskt och inspirerande vis. Det är ett urskiljbart litteraturspår som slingrar sig ”vid sidan av den mäktiga grekisk-romerska huvudfåran”.

Det är en gedigen genomgång av huvudsakligen nordisk litteraturhistoria med tonvikt lagd på den norröna litteraturen som Lönnroth ger läsaren. Han kan sina isländska sagor och de båda eddorna. Men så har han också ägnat ett helt forskarliv åt det norröna sagamaterialet och han gav även nyligen ut en nyöversättning av Eddan som kan varmt rekommenderas!

Utöver att granska och uppmärksamma dessa mer kända spår och traditionslinjer lyfter han även blicken över det strikt nordiska för att kunna urskilja den stora linjen. Han ger goda presentationer av dikter på fornengelska, forntyska och fornsaxiska samt lyfter fram germanska sagokretsar kring Völsungasagan, Theoderik den store, Walter av Akvitanien och Völund.

De är alla verk och kretsar inom den germanska traditionen som kommit att leva vidare i 1800- och 1900-talens kultur och populärkultur, allt från Wagners operor till, som sagt, modern fantasy. Han förklarar verkens tillkomst, plats i litteraturhistorien och varför de fortsatte att brukas.

En av dem mer intressanta förklaringar som Lönnroth ger ifråga om det germanska spårets förmåga att förbli kvar och inte trängas undan av den grekiska och latinska huvudfåran, rör varför det germanska bevarades så länge på Island.

Island var på 1000-, 1100- och 1200-talen ett litet nybyggarland med en delvis konservativ samhällsstruktur. Ledande stormannaätter som Snorre Sturlusons familj, Sturlungarna, såg som sin uppgift att bevara gamla myter, sagor och poetiska traditioner.

​ Bild: Snorre Sturlason tecknat av Christian Krohg.

De skrev ned sagorna och myterna och underhölls säkert själva av dem. Skriftkulturen förändrades dock radikalt på 1260-talet när norsk lag infördes och Island inkorporerades i det norska konungaväldet.

De gamla texterna och sagorna försvann inte respektive dog ut för det. Hybridformer uppstod som verkade befruktande på den vidare litteraturhistoriska utvecklingen. När så Norden genomled en tid av stormande göticism på 1600-talet kom de gamla texterna väl till pass igen.

Det är ingen slump att det var då som biskopen i Skálholt, Brynjólfur Sveinsson (1605–1675), som var mycket intresserad av medeltidshandskrifter, skänkte ett exemplar av ett stort diktverk till den danske kungen. Handskriften, som kallas Codex regius, är mer känd som Den poetiska Eddan.

Bild: Codex Regius eller som den också kallas Den poetiska Eddan.

En del av Lönnroths material och genomgångar – jag tänker då främst på delarna som avhandlar äldre tid och de isländska sagorna och eddornas värld – har varit en del av hans arbete med sin prisade nyöversättning av Eddan och jag känner igen en hel del därifrån. Det är inget fel i det, att återanvända material, men det bör ändå påpekas.

Boken kan med fördel läsas som en lärd kulturhistorisk kommentar till Den poetiska Eddan med spännande och kunniga tillbakablickar, sidoblickar och framåtblickar.

Bo Eriksson