Essä

Bestiarium – människans mångtydiga spegel

Vid en första genombläddring av ett bestiarium drar nog flertalet slutsatsen att det var medeltidens motsvarighet till vår tids naturbok; ett zoologiskt verk om fåglar, reptiler, däggdjur och fiskar, som också tar upp växter, mineraler och stenar. Men efter ett tags läsande inser man snart att bestiarierna skiljer sig markant från vår tids djur- och naturböcker. De handlar förvisso om djur och andra levande varelser, men perspektivet är inte den naturvetenskapliga zoologins – att beskriva naturen som den verkligen är – utan syftet är primärt kristet moraliskt. Ett bestiarium talar om hur människan ska leva sitt liv för att bli en god kristen.

Det var ett medeltida synsätt som bottnade i den kristna dogmen att det levande i naturen och havet inte fanns till för sin egen skull: Gud hade skapat jordens livsformer för människans skull.

Teologen och domprosten i Salisbury Thomas av Chobham (d. omkring 1236) gav följande förklaring, angående vilka syften djur och natur fyllde för människan: ”The Lord … created different creatures with different natures not only for the sustenance of man, but also for their instruction, so that through the same creatures we may contemplate not only what may be useful in the body, but also what may be useful in the soul.”

Världen och naturen utgjorde således en människans spegel eftersom allt levande såväl på land som i havet fyllde ett vidare didaktiskt och himmelskt syfte: att ge människan moralisk vägledning i det jordiska livet. Bestiarierna är därför mångtydiga källor vilka ställer en modern uttolkare på svåra prov.

I bestiarierna beskrivs i både bild och text hur djuren som befolkar den stora världen − såväl verkliga som rena fabelväsen − kan vara goda eller onda och därmed också utgöra bra eller dåliga exempel, exempla som det skrevs på latin. De kunde också vara både och: bra att efterlikna och dåliga att följa beroende på typ av sedelärande berättelse och bestiarium.

En medeltida genre

Syftet med bestiarierna var, som sagt, didaktiskt, att undervisa – i första hand klosterfolk och präster vilka i sin tur skulle fostra folket i goda seder och moral, i andra hand läsare i allmänhet. Genren var som störst och mest populär i Västerlandet från 1100-talet fram till och med 1300-talet även om bestiarium fortsatte att spela en viss roll under senmedeltiden. Genren dog ut med den moderna zoologins framväxt på 1500-talet.

Alla bestiarier tillkom inte dock för att täcka kyrkans och klosterfolkets behov av uppbygglig litteratur och för att instruera prästerna. De skrevs även för att fostra furstesöner och furstedöttrar och för att roa. Beställare var både kyrkans män och världsliga herrar.

Utifrån bland annat avbildade vapen (sköldemärken) i manuskripten går det att identifiera några av de världsliga beställarna. Som i fallet med bestiarium MS Bodley 764 argumenterar Ronald Baxter med hjälp av avbildade vapen att det var ett beställningsverk av baronen Roger de Monhaun (1200-tal).

Bestiariernas mål var alltid att ge en vidare förståelse av djur och natur samt dra moraliska lärdomar. Djurens mångbottnade betydelser och mening bortom den rena underhållningssfären befästs av att djurböckerna hade en lång historia redan under medeltiden.

Djurböckernas beroendeförhållande till antika och senantika förlagor är som regel relativt uppenbara och därför kända av forskarna, även om inte alla influenser ännu kartlagts.

Hur såg det ut i Sverige – fanns bestiarium företrädd även uppe på våra nordiska breddgrader?

Bestiarium i Sverige

Inga bestiarier är bevarade från svensk medeltid, men det innebär inte att genren var okänd. Ärkebiskop Birger Gregersson (senare halvan 1300-tal) ägde ett exemplar av biskopen Isidorus av Sevilla (d. 636) Etymologiae (”Etymologier”), en encyklopedi som ofta åberopas i bestiarierna.

Dominikanermunken Laurentius från Vaksala (d. omkring 1330) ägde ett exemplar av dominikanermunken Vincent av Beauvais (d. 1264) Speculum Naturale (”Naturens spegel”) som utförligt skildrar naturen. Uppsalakaniken Hemming (1290-talet) hade i sin ägo en aristotelisk naturlära och andra böcker med världslig visdom.

Den heliga Birgitta (d. 1373) ger i sina uppenbarelser vissa referenser till ädelstenar med magiska egenskaper och Physiologus djurporträtt. Physiologus (ungefär ”Naturforskaren”) skrevs i Alexandria på 100-talet efter Kristus och bröt genom sina kristna tolkningar av djur och natur ny mark inom naturalhistorien. Dess grekiska text kom att översättas till arabiska, etiopiska, latin med flera andra språk.

I Vadstenabiblioteket ingick bland annat Aristoteles-handskrifter och djurhistorier, Physiologus och bestiarier. Där fanns även en biskop Theobald tillskriven bok om ”de tolv djuren” liksom minnesverser över latinska fisk- och fågelnamn med svenska beteckningar.

Ett annat svenskt exempel utgörs av den universitetslärde och i utlandet boende Bero från Lödöse (d. 1465), som på ålderns höst ville skänka sin fina boksamling till Klara domkyrka och därför upprättade en lista över de böcker han ägde. I förteckningen, sorterade under In artibus, omtalas två handskrifter av Physiologus, varav den ena nämns tillsammans med Aisopos fabler – Item: Phisiologus et Esopus – den andre tillsammans med två moraliska och sedelärande traktater – Item in uno volumine: Phisiologus, Fagifacetus et Catho.

Valet att sortera in Physiologus tillsammans med Aisopos samt moraliska och sedelärande traktater visar att djurböckerna fortfarande levde kvar på senmedeltiden men fick samsas med andra skrifter som gav dem en annan textuell kontext. I fallet med Physiologus och Aisopos ligger det nära till hands att göra tolkningen att djurböckerna vid det laget uppfattades mer som underhållande verk, som fabler, och mindre som zoologiska arbeten.

Avslutningsvis bör också nämnas vårt lands först tryckta bok, Dyalogus Creaturarum Moralizatus (1483).

Dyalogus var en didaktisk djurbok som trycktes i den holländska staden Gouda 1480 och sedan spreds i upplagor på latin i flera länder. Den lübeckska boktryckaren Johann Snell tryckte 1483 en upplaga i Stockholm. Boken är illustrerad med 120 (av originalet spegelvända) kolorerade träsnitt som ackompanjeras av didaktiska berättelser. Avsnitten om djuren bygger mycket på djurböcker, både bestiarier och encyklopedier, men är till sin uppbyggnad och karaktär olik bestiarium.

Forskning om bestiarier

Forskningen om bestiarier har huvudsakligen sökt sig tre vägar. En första har letat efter producenterna av verken och kartlagt handskrifternas relationer till varandra. Forskarna har grupperat bestiarierna i ”familjer”: A, B, C och så vidare. Viktiga insatser har gjorts för att kartlägga hur Physiologus översatts till olika språk, hur den spridits och sedan upptagits i Västerlandets lärda diskurs. Man har studerat ingående den grekiska textens översättningar i största allmänhet och verkets latinska varianter i synnerhet. Flera företrädare inom denna del av forskningsfältet har givit ut textkritiska och populära utgåvor av antingen Physiologus eller andra bestiarier.

I den andra delen av forskningsfältet har forskarna använt sig av bestiarier som zoologiska källor, det vill säga man har intresserat sig för naturläran bakom bestiariernas fantastiska och moraldidaktiska djurskildringar. Centralt har varit att försöka identifiera bestiariernas djur genom att hitta ekvivalenta zoologiska arter.

I The naming of the beasts (1991) studerar forskarna Wilma Georg och Brundson Yapp ett 40-tal latinska bestiarier utifrån ett naturhistoriskt perspektiv. De utgår från både de målande bilderna och de fylliga texterna. Deras läsning av källorna är bokstavlig; det som står är antingen sant eller falskt. Om det är falskt saknar beskrivningarna och avbildningarna grund i verklighetens zoologi. De hänvisar sällan till berättelsernas moraliska budskap.

Genom att Wilma Georg och Brundson Yapp förbigår idéhistorisk utveckling, symbollära och ideologiskt sammanhang, blir deras zoologiska studie av bestiariedjuren en lång naturhistorisk katalogaria utan någon egentlig relevans för en förståelse av djurens kulturhistoriska kontext. Sjöodjur exempelvis, se den andra essän i denna serie, förblir antingen rena fantasivarelser eller vantolkade och misstolkade verkliga djur utan några kopplingar till sin tid och sitt sammanhang. De blir utan mening.

Den tredje delen av forskningsfältet är sysselsatt med att försöka avkoda och tolka djurens symboliska betydelser och placera dem i ideologiska sammanhang. En tongivande representant för denna inriktning är Debra Hassig, som i flera studier presenterat analyser och tolkningar av bestiariernas vattenlevande- och landlevande djur och växter.

I Medieval bestiaries: Text, image, ideology (1995) sammanfattar hon sina resultat. I syntesens form finner och diskuterar hon djurböckernas olika meningslager. Hon undersöker även hur bestiarierna kan ha tagits emot av läsare och försöker följa hur det symboliska och ideologiska innehållet förändrades när bestiarier övertogs av andra avnämare.

En utgångspunkt för Debra Hassig är att bild och text utgör en helhet och att bilden går att läsa som text. Debra Hassigs studie har många styrkor, som exempelvis att hon tar upp det antika arvet, kan avkoda djurens symboliska betydelser och peka ut olika ideologiska kontexter, men hon presenterar ingen helhetsbild av bestiariernas värld.

Hon påpekar att det självklart finns beröringspunkter mellan bestiarier och annan djurlitteratur och nämner i det sammanhanget ”monsters and marvels, encyclopedia compendia, and Aristotelian learning”, men utvecklar dessvärre inte den intressanta tankegången.

Det gör att det inte heller finns någon plats för monster i det symboliska och ideologiska universum som Debra Hassig beskriver och analyserar i sin i övrigt givande studie. Något som är synd eftersom flera av bestiariernas artiklar behandlar just fabeldjur och land – och havslevande monster.

En företrädare för båda inriktningarna, naturhistoria och symbollära, är Ron Baxter som i Bestiaries and their users in the Middle Ages (1998) riktar hård kritik mot dem som betraktat bestiarierna som enbart zoologisk litteratur. Skarpast är han i sin kritik av Florence McCulloch: ”the new categories she introduced were ultimately unhelpful and even misleading … McCulloch’s book seems curiously retrogressive” (s. 13f).

Själv väljer han att applicera en litteraturvetenskaplig narrationsmodell, ”Greimas’s model”, på Physiologus. På det sättet har han öppnat för nya tolkningar och läsningar av Physiologus-varianterna och bestiarierna.

Inom konstvetenskapen har bestiarier använts för att kontextualisera djursymbolik i medeltida religiös konst, som ornamentik, kyrkornas kalkväggar, gravstenar etcetera, och i bokkonst. I flera fall, visar forskningen, har djurböckernas redogörelser fått tjäna som ”modeller” för hantverkarna och målarna.

En forskningsinriktning som jag inte går närmare in på här, eftersom det ligger utanför ämnet, är sjöodjur inom den medeltida kartografin. Där studeras de marina odjuren med stort intresse.

I synen på bestiariernas djur och odjur, växter och mineraler, går det således att dra en skiljelinje mellan de forskare som uppfattat djuren som helt eller delvis symboliska (Hassig, Baxter med flera), och de som bakom djurböckernas artiklar sökt verkliga arter (Georg & Yapp) och de som velat kartlägga handskrifternas utbredning och påverkan.

I det första fallet kan förvisso ett djur avbildas naturtroget i bestiarierna och djurets naturkaraktäristiska egenskaper vara korrekt återgivna, men det spelar en mindre roll beaktat djurets symboliska betydelse – zoologin underordnas didaktiken. I det andra fallet går det att finna nu levande eller utdöda arter bakom vart och ett av de framställda djuren och beskrivna växter – didaktiken underordnas zoologin.

För dem som underordnar didaktiken och symbolläran naturvetenskapens zoologi utgör fabeldjur, monster och havsodjur missuppfattningar i en fallande skala.

I denna serie av essäer spelar inte zoologin någon större roll eftersom jag inte anlägger ett modernt naturvetenskapligt perspektiv på djuren, utan vill finna de symboliska värdena och den ideologiska meningen – zoologin får därmed underordnas den kristna moraldidaktiken.

I essäerna görs nedslag i både latinska och på folkspråk författade bestiarier samt Physiologus-varianter.

Att läsa och organisera djuren

Hur dyker djuren upp i djurböckerna, physiologus-varianterna och bestiarierna? Finns där någon nyckel som förklarar hur varelserna hörde samman och som kategoriserade dem? I dag vet vi att djur och växter går att bestämma i olika släkten, familjer och arter och att de tillkommit oberoende av människan genom evolutionen. Så såg man inte på djurens värld och naturalhistoria på medeltiden. Några teorier om evolutionär och naturlig utveckling existerade inte. Allt var en skapelse av Gud, antingen direkt eller indirekt, och djuren fanns inte till för sin egen skull, utan för människans. Gud hade skapat djuren för att människan skulle ha föda, kunna tillverka kläder, få hjälp i arbetet samt ha sällskap vid sidan av de otämjbara vilddjuren som levde för sig.

Samma sak gällde för det marint levande: de som gick att fånga och inte var farliga utgjorde människoföda. Men naturen och djuren, vattenlevande och landlevande, fanns även till för att lära människan något om sig själv och om hur Gud instiftat världen för hennes skull.

Därför fanns det inte någon högre systematik, som vi är vana att tillgripa för att förstå naturen och indela djuren i kategorier som återspeglar en arternas utveckling.

Likväl fanns där en ordning, men av ett annat slag. Bestiariernas värld var tudelad, den bestod av goda och onda väsen, himmelska och världsliga makter. Det goda slogs mot det onda om herraväldet i världen och över människans själ. Det gällde för människan att välja sida och det illa kvickt eftersom världen gick mot sin undergång, då den yttersta domen skulle fälla avgörandet för var och ens insatser i livet. Allt detta lärde djuren människan.

Om det fanns något slags nyckel i hur djuren och det levande systematiserades var det efter den principen, att Gud inte skapat något utan mening. Som de kristna arbeten bestiarierna var, tog de som regel sin start med den första människan. De gick tillbaka på auktoriteterna.

Isidorus av Sevilla skriver: ”Adam was the first to confer names on all the animals, assigning a name to each one at the moment of its creation, according to the position in nature that it holds. The different nations have also given names to each of the animals in their own languages – for Adam did not assign these names in the Latin or Greek language, or in any of the languages of foreign nations, but in that language which, before the Flood, was the language of all peoples, which is called Hebrew.” Hebreiska räknades till det gudomliga språket och inte som ett folkspråk.

Att det var Adam som givit djuren namn stod också i Bibeln, en av bestiariernas huvudkällor när det gällde hur djuren skulle tolkas och förstå. Inspirerad av Bibeln, mer precist tredje och femte Mosebok, och av antika förlagor delar Isidorus in djuren enligt följande: 1) boskap och lastdjur (pecus och iumenta), 2) vilddjur (bestia), 3) små djur (minuta animatio), 4) ormar (serpens och anguis), 5) maskar (vermis), 6) fiskar (piscis), 7) fåglar (avis), samt 8) små flygande djur (minutus volatus).

Fabeldjur och monster fanns inom samtliga avdelningar förutom den första, och sjöodjuren fanns, av naturliga orsaker, inom den sjätte, fiskarnas kategori, se essä II.

Monster utgjorde alltså inte någon egen kategori, även om just sjöodjuren hade sitt alldeles eget habitat. Att det inte fanns några monster bland boskapen och lastdjuren var logisk eftersom människan hade domesticerat dessa djur för sin egen nyttas skull.

Till skillnad från den grekiska djurboken Physiologus, vars inflytande på bestiarium var mycket stort, var inte Isidorus primära mål att värdera och moralisera över djuren. Han intresserade sig mer för deras namn. Boken är därför full av språkliga härledningar vilka han låter omvandla till fakta. Etymologia blev en mycket populär och ofta åberopad naturvetenskaplig källa på medeltiden.

Isidorus indelning av naturen och djuren vandrade sedan vidare in i medeltiden och bestiarium. Ibland följde man honom, ibland inte. I de folkspråkliga och latinska Physiologus-varianterna återfinns inte Isidorus systematik, de följer i stället (fritt) den grekiska texttraditionen. I den blandas djur, växter och mineraler, och grupperna redovisas inte var och en för sig.

Detta till synes osystematiska sätt att behandla djuren har fått historikern Ron Baxter att ifrågasätta medeltidsforskarnas systematik av bestiariedjuren i olika klasser. I de djurböcker som inte följde Isidorus kategoriseringar, det vill säga den latinska och folkspråkliga physiologus-traditionen, grupperades djuren ihop efter teologiska ämnen. Ron Baxter skriver att böckerna ”were grouped by the lessons they were employed to teach rather than by any zoological consideration”. Av den anledningen går det överhuvudtaget inte att dela in de medeltida djuren efter klasser och ordningar, menar han, eftersom genren var moraldidaktisk och inte zoologisk.

Men Ron Baxter är för dogmatisk. De djurböcker som i stället följde Isidorus och den encyklopediska traditionen presenterar djuren i ett slags zoologisk ordning.

Någon fastslagen regel för hur djur- och växtriket skulle indelas fanns inte, även om det fanns auktoriteter som presenterat genomtänkta förslag. Det gavs emellertid återkommande ordningar vilka kan ses som en regel med undantag. En sådan var Isidorus sätt att kategorisera djur och natur.

En annan var att bestiarierna inleds med lejonet och avslutas som regel med fiskarna och valen, från det landlevande till det marina. Lejonet beskrevs som kungen över djuren (rex animalium), ja, även över odjuren (rex bestiarium).

Också fåglarna behandlas nästan alltid för sig. Ibland var man mer systematisk och sorterade in naturens levande varelser i reptiler (de som krälar på marken), vilddjur (de som jagas på grund av sin farlighet och är fruktade), tämjda djur (de som befinner sig vid människans sida, i jordbruket och som transportmedel, och som ger människan mat, kläder och kamratskap), fåglar (de som befolkar luften) samt fiskar (de som lever i vatten); alltså fritt efter Isidorus.

Det viktiga i sammanhanget är att fiktiva djur (sjöodjur, allegoriska varelser, djur med bestiala egenskaper och/eller beteenden, monster och rena fabelväsen) dök upp inom nästan alla kategorier. Draken (draco) till exempel räknades som en stor reptil (serpentes), medan enhörningen (unicornis) var ett vilddjur (bestia). Sirenen (sirena), en kvinna med en fågels eller en fisks underkropp, beskrevs som antingen fisk eller fågel men etiketterades monstra för sitt vederstyggliga levnadssätt: den lockade sjömän till en grym död.

Alla och allt levande, även växter och vissa stenar eftersom de ansågs vara levande, var integrerade i Guds skapelse och värld. Det bestiala var en fysisk och/eller beteendemässig avvikelse som fyllde en funktion i den större helheten.

Huvudsyftet med djurböckerna var inte att skilja mellan verkligt eller overkligt, tamboskap och vilddjur från mytologiska varelser och monster, att separera sanning från myt, utan att visa på skillnader mellan gott och ont, goda och dåliga föredömen samt ge handlingsrekommendationer genom exempla.

Det utesluter inte att bestiarierna också spelade en roll för att zoologiskt skilja den ena djurarten från den andra, att man visst tänkte kritiskt rörande fabeldjurens existens, men det var inte huvudsyftet med verken.

Hopp om bättring

Djuren var uppenbarligen goda att tänka med. Denna till synes tidlösa sanning bör dock kompletteras med epokens genrer. Det har funnits en lång tradition i Västerlandet att se och värdera mänskligt beteende utifrån sagor om djur, så kallade fabler.

Fabler var en antik litterär genre som fick ett uppsving under medeltiden. Skapare till genren brukar stå den grekiske slaven Aisopos, som levde på ön Samos på 500-talet före Kristus. Hans berättelser om djur känner vi ej i original utan endast förmedlade via den romerske författaren Faedrus, som var verksam 20–40-talen efter Kristus, och genom senantika och medeltida versioner.

Aisopos fabler kom även fortsättningsvis att inspirera författare till berättelser om djur. En av de mest kända är den franske skriftställaren Jean de La Fontaines (1621–1695) Fables (”Fabler”, utgivna 1668–1699).

Det var inte ovanligt att präster använde fabler i sina predikningar, som den franske teologen Jacques de Vitry (d. 1240) och den engelske kyrkoläraren Odo av Cheriton (d. omkring 1246). Den heliga Birgitta (Birgitta Birgersdotter, d. 1373) använde sig, som sagt, också av anslående djurliknelser.

Fabler skilde sig emellertid från Physiologus-traditionen och de medeltida bestiarierna på en avgörande punkt: sanningsanspråken. Forskaren Jill Mann har i From Aesop to Reynard: Beast Literature in Medieval Britain (2009) rett ut skillnaden. Råmaterialet, stoffet, till bestiarierna hämtades från den zoologiska verkligheten, de gjorde därmed anspråk på att säga något om hur världen och naturen faktiskt såg ut: ”The bestiary differs from the fable, however, in that this raw material is not a frankly fictitious narrative, but resides in the real phenomena of the natural world.” Det fanns således en djurens värld som gick att skilja ut från människans.

Bestiariernas syfte var dock inte att definiera denna djurens natur utan att ”invest it with an edifying meaning for the human reader”, skriver Jill Mann, alltså att vara exempla. Övergången från en läsning till en annan är därför tydligt markerad i bestiarierna: ”The sic et or the et tu which introduces the edifying interpretation marks the shift from the animal to the human world.”

Skillnaden mellan en fabel och ett bestiarium låg i att djurböckerna, ”under the guise of a scientific treatise, is an elaborately developed set of metaphors which reshape the natural world into a semiotic system that will support and validate a moralizing discourse.” Fablernas djur däremot gjorde inga som helst anspråk på att existera i verkligheten, de var och förblir rena sagor, berättelser, underhållande men ändå betydelsebärande historier. De talande djuren i fablerna hade inget med bestiarierna att göra och den metaforiska symbolism som utmärkte bestiarierna hade inget att göra i fablernas värld.

Bestiarieforskaren Ron Baxter väljer förvisso att formulera sig på annat sätt men torde ändå mena samma sak när han påpekar att djuren i bestiarierna var aktörer. De var bärare och förmedlare av en ideologisk mening utan att kunna agera utifrån egna motiv och viljor. Deras handlingar var upprepningar, bestiariedjuren kunde inte förnya repertoaren. I en fabel däremot agerade djuren mer självständigt och kunde lära sig av sina misstag, om sagan så ville det. Det gick inte an för bestiariernas djur som var låsta i sin onda eller goda natur. Fablernas djur var mer människa än djur; bestiariernas djur och odjur var mer djuriska än mänskliga.

Men om nu dessa djur berörde människan och samhällsmoralen mer än det handlade om den verkliga naturen – didaktiken överordnad zoologin – varför inte skriva direkt om människan och hennes agerande, om vad hon borde respektive inte borde göra? Varför ta omvägen via naturens djur och växter?

Trots att frågan är central för en förståelse av bestiarium som genre, är den förvånansvärt lite diskuterad i forskningsfältet. Det är den däremot inte inom forskningen om modern populärkultur, i synnerhet den som sysslar med animation och det animerade.

Chuck Jones (1912–2002), en av de stora tecknarna på det amerikanska filmbolaget the Warner Bros, har sagt angående vad animering handlar om: ”it is easier to humanize animals than it is to humanize humans”. Det ligger mycket medeltida sanning i den moderna insikten.

Det faktum att sjöodjur, djur, växter och mineraler fick exemplifiera mänskliga odygder och laster ingav det marina och naturen människan hopp. För om havets och naturens levande varelser misslyckades, borde då inte människan, skapelsens krona, kunna klara av vad som krävdes av henne? Eftersom det ändå var odjur, djur och växter det handlade om var det inte riktigt lika illa ställt med människan. Det gav hopp om bättring i framtiden.

Referenser

Ronald Baxter, ”A Baronial Bestiary: Heraldic Evidence for the Patronage of MS Bodley 764”, Journal of the Warburg and Courtauld Institutes, vol. 50 (1987), s. 196–200

Ronald Baxter, Bestiaries and their users in the Middle Ages (Gloucestershire 1998)

Bestiary: MS Bodley 764 (Barber 1999)

http://bestiary.ca/

Book of Beasts: A Facsimile of MS. Bodley 764 (de Hamel 2009)

Le Bestiaire de Philippe de Thaün (Walberg 1900)

Le Bestiaire: Version longue attribuée à Pierre de Beauvais (Baker 2010)

Dyalogus creaturarum moralizatus 1483: Skapelsens sedelärande samtal 1483, kommentar John Bernström, översättning Monica Hedlund (Uppsala 1983)

The Etymologies of Isidore of Seville (Barney et al 2008)

Wilma Georg & Brundson Yapp, The naming of the beasts: natural history in the medieval bestiary (London 1991)

Paul Hardwick, English medieval misericords: the margins of meaning (woodbridge 2011)

Debra Hassig, Medieval bestiaries: text, image, ideology (Cambridge 1995)

Debra Hassig (red.), The mark of the beast (New York & London 2000)

Erika Kihlman, ”The inventory of Bero’s library. An edition with analysis”, Olle Ferm & Erika Kihlman (red.), Swedish students at the University of Vienna in the middle ages (Stockholm 2011) s. 135–173, citat från s. 167 och 169

Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria: medeltiden, reformationstiden (Stockholm 1997), s. 88f, 112, 127, 146f

Jill Mann, From Aesop to Reynard: Beast Literature in Medieval Britain (2009)

The Middle English Physiologus (Wirtjes 1991)

Der Millstätter Physiologus: Text, Übersetzung, Kommentar (Schröder 2005)

Michel Pastoureau, Bestiaires du moyen âge (Paris 2011)

Physiologus: A Medieval Book of Nature Lore (Curley 2009)

Paul Wells, The animated bestiary: Animals, cartoons, and culture (New Brunswick, New Jersey and London 2009)