Essä

Familjen Gonzales — en skrämmande historia

Historia handlar om människor: om liv som har levat och dött, inte sällan under våldsamma former eller i sjukdomar. Sett ur det perspektivet handlar historia om död snarare än liv.

En annan återkommande aspekt av historien är hur människor har behandlat andra människor. I synnerhet sådana som av olika anledningar har avvikit från normen.

Människor som har brutit mot normen genom ett avvikande utseende eller beteende har jagats, förskjutits, misshandlats, förnedrats, hånats, fördömts, dödats.

Ibland har de visats upp och likt troféer lagts till en växande samling av kuriosa och sällsamheter. Familjen Gonzales, som levde på 1500-talet, utgör en sådan skrämmande historia om människans usla behandling av sina likar. Den tar sin början i Italien år 1594.

Ett under av femte graden

När den italienske naturvetenskapsmannen Ulisse Aldrovandi år 1594 besökte några välbeställda vänner i Bologna häpnade han över det han såg. Bland gästerna fanns markisinnan Isabella Pallavicina, men det var inte hon som fick den luttrade läkaren sträcka ut händerna i girig nyfikenhet. Det var en märklig liten flicka som fick honom att helt tappa fattningen.

Han skriver om undret: ”Förutom näsborrarna och hennes läppar runt munnen var flickans ansikte framtill helt täckt av hår. Håret på pannan var dock längre och strävare än det som täckte kinderna, men mjukare att röra vid än resten av kroppen, och hon var hårig på främre delen av ryggen och ett strävt gult hår sträckte sig upp till länden.”

Flickan, som visades upp inför gästerna, var bara sex år gammal och hade nyligen kommit till markisinnan som en gåva från den styrande hertigen av Parma, Ranuccio Farnese. Med det lilla barnet fanns hennes tolvåriga storasyster, som också hon var hårig i ansikte och till kropp.

Även om Ulisse Aldrovandi tyckte han betedde sig korrekt, vetenskapsman som han var, var det ändå en skrämmande uppvisning i mänsklig nyfikenhet som var i avsaknad av gränser och utan känsla för barns integritet.

Denna oförsynta och med moderna ögon sett provocerande vetgirighet var typisk för tiden. Perioden 1500 till och med 1700-talet såg födelsen av en ny form av organiserad människohandel – slavar har funnits i alla stora civilisationer – som sträckte sig från afrikanska slavar till människor med avvikande utseende och beteende.

Flickorna var monster

Båda flickorna, som hette Gonzales i efternamn, led av det som vanligtvis kallas för Ambras symtom – namngivet efter det slott i närheten av Innsbruck i Österrike, Ambra, som tillhörde Ferdinand II och som dessutom innehöll flera tavlor på familjemedlemmarna Gonzales – eller, mer korrekt, hypertrichosis universalis. Det är en genetisk mutation som för bäraren av genuppsättningen medför kraftig hårbeväxning på antingen hela eller delar av kroppen.

Men att det handlade om muterade gener förstod man inte på 1500-talet. För den italienske naturvetenskapsmannen utgjorde flickorna monster, en både sällsam och pervers skapelse av naturen.

Han medtog dem samt ytterligare några av den olycksdrabbade familjen i sin långa katalog benämnd Monstrum historia, som publicerades postumt år 1642.

Dessa båda systrar och resten av den olycksdrabbade familjen Gonzales har varit föremål för historiska studier och forskningen har lyckats kartlägga delar av medlemmarnas liv och omständigheter; en bragd med tanke på det osäkra källäge som nästan alltid råder när det kommer till äldre tider.

Familjen Gonzales

Flickornas far hette Petrus Gonzales (cirka 1537–cirka 1618) och var från sol- och badön Teneriffa, då en primitiv ögrupp i ytterkanten av den civiliserade världen. Som tioåring fördes han till det franska hovet och visades upp som en naturens sällsamhet, ett mänskligt monster som spanska sjömän lyckats fånga och ta med sig hem.

En italiensk utsänd vid namn Giulio Alvarotto, som befann sig vid det franska hovet, rapporterar: “Hos kungen fanns en tioårig pojke, som skänkts åt honom och som var född i ‘the Indies’, mycket attraktiv, men helt hårig i ansiktet, precis som på målningar av skogens vildmän. Pälsen är ungefär fem fingrar lång. Den är mycket tunn så man kan se ansiktsdragen. Håret är lätt blont och väldigt utsökt och fint, som sobel, och det luktar gott. Han talar spanska och är klädd som en vanlig, normal person.”

Kungen som omtalas i rapporten var den franske Henrik II (1519–1559), som var gift med drottning Katarina av Medici (1519–1589). Efter vad det tycks behandlades den unge Petrus väl av sina nya ägare, även om han inte var en fri man. Han skolades och fick lära sig hovregler.

När han hade lärt sig grundreglerna för hur man rätt titulerar folk efter rang och kön och hur man skulle bete sig i olika för hovet typiska situationer utsågs han till assisterande brödbärare. Som sådan var han med när det kungliga brödet bars från bageriet till kungens och drottningens bord vid middagar. Det var ett hedersuppdrag som visar att Petrus var mycket uppskattad vid hovet.

Klippan Petrus

Petrus – ”Don Pedro” – var inte hans riktiga namn utan det han fick när han hamnade vid hovet. Namnet skvallrar om hur man såg på pojken. Petrus betydde ”klippa” efter episoden i Bibeln när Jesus utpekade sin lärjunge som ”klippan”, arameiska kefa och grekiskans petra, på vilken han skulle bygga sin kyrka.

I Petrus fall anspelade även namnet på vildheten i hans ursprung, att han kom från det ”barbariska” Teneriffa där befolkningen sades leva i grottor. Det låg således inbäddad en ironi i valet av namn som man log åt eller till och med skrattade åt när han presenterades för gäster.

Det fanns också en föreställning i Spanien om att dessa ”vildmän”, Kanarieöarnas ursprungsbefolkning, var lika starka och uthåliga som klippor. Namnet och fördomarna kring Teneriffas befolkning förklarar varför kungaparet även lät anlägga en grotta i vilken Petrus fick visa upp sig inför besökare, som både vildman och hovman.

Han var respekterad men samtidigt blev han aldrig fri från sitt yttre, vilket omgivningen mer än gärna påminde honom om.

Petrus bildar familj

Det gick förhållandevis väl för Petrus, även om han aldrig tilläts – ville? – återvända till sin hemö. Han gifte sig med en kvinna vid namn Katarina (”Catherine”, d. omkring 1623) och med henne fick han sju barn: Maddalena (cirka 1575–1644), Paulo (cirka 1577–?), Enrico (cirka 1580–1656), Francesca (cirka 1582–1629), Antonietta (cirka 1588–?), Orazio (1592–1628) och Ercole (1595–?). Alla barnen förutom sonen Paulo var bärare av genmutationen.

Likt strålen i ett prisma bryts i historien om familjen Gonzales tidens värderingar av människor med annorlunda utseende och främmande härkomst. Det handlar om en spansk cynisk exploatering och brutal kolonisering av Kanarieöarna där ursprungsbefolkningen reducerades från många tusentals till några hundratals individer.

Namnet Kanarieöarna kommer ursprungligen av latinets Insula Canaria (”Hundarnas ö”), eftersom man trodde att det levde jätte-hundar på ön. Kopplingen till den vanliga burfågeln, som fått sitt namn efter ön, är en senare och annan historia.

Det man fann på ön var dock inga jättar utan människor som levde i en annan kultur och med andra värdehierarkier. Man fann dessutom en hårig pojke, som togs från sina föräldrar och fördes bort med nästa avresande fartyg.

Den gripande berättelsen om familjen Gonzales reflekterar både ett slavsamhälle i växande och ett samhälle besatt av det monstruöst avvikande. Sett till hur det kunde ha gått, gick det ändå förvånansvärt bra för familjen Gonzales. Tack vare genmutationen fick Petrus en chans som många andra barn och vuxna från samma ögrupp inte fick. Men han blev aldrig en helt fri man.

Familjens vidare öde

Efter att Petrus Gonzales gift sig – årtal förblir okänt – hamnade han och barnen i familjen Farneses ägo, som regerade i staden Bologna i Norditalien. Med största sannolikhet finansierades giftermålet av den franska drottningen Katarina av Medici.

Katarina av Medici kom från Italien, varför en möjlig väg till Farnese torde ha gått via henne. Hertigen å sin sida skänkte vidare delar av familjen till släktingar och vänner. Petrus och Katarina däremot flyttade till den lilla byn Capodimonte, där historien om dem slutar.

Antonietta och Francesca hamnade, som sagt, hos markisinnan Isabella Pallavicina. Brodern Enrico skänktes som gåva till den i Rom verksamme kardinalen Odoardo Farnese, bror till hertigen Farnese av Bologna. Denne Odoardo var en stor samlare av det exotiska och en ”vildman”, som medlemmarna av Gonzales kallades, var precis vad han sökte.

Enrico var ett lockande objekt både i det att han var ett hårigt ”människomonster” och att han nästan var en fullblodig Guanche, inföding från Teneriffa. Det ena var minst lika exotiskt som det andra. Enrico var 18 år gammal när han transporterades till Rom för att ingå i kardinalens samling.

Högst sannolikt hade Enrico – spanska för franskans Henry – fått sitt namn efter faderns kunglige beskyddare, kung Henry.

Överallt dit familjemedlemmarna Gonzales anlände jämfördes dem med djur. Antonietta hade ett ansikte ”som liknade en apas” och Petrus var ”lika hårig som en hund”. Antonietta hölls dessutom av markisinnan som ett slags sällskapsdjur. De benämndes som regel ”håriga”, ”vildmän”, ”monster”, ”odjur och bestar” men även ”sällsamheter och under”. Det sistnämnda var ett vanligt sätt att se på och värdera fysiska avvikelser på människor och djur – Gonzales var både motbjudande och lockande.

Också för barnen gick det förhållandevis bra, trots tidens gränslösa hantering av människor med udda avvikelser och ”främmande” härkomst. Enrico gifte sig fyra gånger och fick flera barn. Hans äldsta son blev hårig och minst ett av Maddalenas barn var bärare av samma gen. Maddalena gifte sig med en Giovan Maria Avinato, en individ med kopplingar till Farneses hov i Parma. Ranuccio Farnese köpte till och med ett hus i Parma i hemgift åt henne, eller ”Maddalena den håriga” som han kallade henne. Som en historiens ironi eller ett uttalat skämt från hertigens sida, står att Maddalenas blivande man var hundskötare.

Det är just den typen av ironiska glidningar i historien om Gonzales som påminner en modern läsare om att även om det gick ganska bra för dem, anas hela tiden ett avlägset hånskratt.

Bo Eriksson

Referenser

Bo Eriksson, Monster – En världshistoria om det skrämmande (Stockholm 2016)

Mary Wiesner Hanks, The Marvelous hairy girls: The Gonzales sisters and their worlds (New Haven 2009)