Recension

Huw Lewis-Jones & Kari Herbert, Världens upptäckare: Skisser och anteckningar från de stora äventyren, översättning Åsa Jonason och Hans-Jacob Nilsson (Stockholm: Max Ström 2016). 320 s.

”Jag hejdade mig ett ögonblick och stirrade ner i avgrunden under mig – blodet isades i mina ådror, för aldrig tidigare hade jag sett något så vidunderligt. Jag har i en skiss försökt fånga utsattheten och faran i vår situation …” John Auldjo (1805–1886) var en av de första som lyckades bestiga Mont Blanc, Europas högsta berg. Bragden ägde rum 1827.

Det var ingen lätt uppgift. Flera gånger utsattes hans grupp för svåra prövningar. De hittar inga lokala guider som kan hjälpa dem. För att skydda sig mot snöblindhet bär han gröna glasögon. De tvingas som sagt söka skydd mot stormar vid kanten av en gapande avgrund.

Men det värsta var ändå att han höll på att sova bort sin prestation. För när han väl kom upp på toppen föll John Auldjo i sömn. Hans kamrater väckte honom emellertid med ett glas champagne. Nöjd och lycklig betraktade han landskapet som sträckte ut sig under honom – och han fattade gåspennan och skrev ett brev till sin syster.

John Auldjo och dennes efterlämnade anteckningar, skisser och brev är blott en av sjuttio personer som ingår i Huw Lewis-Jones Kari Herberts vackert illustrerade bok om världens upptäckare. Bokförlaget Max Ström har dessutom gjort det till ett riktigt praktverk och försett bildtexterna med en typografi som ska påminna om skrivmaskinens – berömvärt!

Vad handlar då boken om? Ja, på ett plan beskriver den 70 upptäckare från hela världen, från 1500-talet fram till i dag. Sett ut det perspektivet är det ett uppslagsverk med korta livsberättelser alfabetiskt ordnade, från Roald Amundsen (1872–1928) till Edward Wilson (1872–1912). På ett annat plan är det en bok om betydelsen av att föra anteckningar och dokumentera resor och upptäckter: att upptäcka och uppenbara, observera och redovisa.

Äventyraren Ola Skinnarmo skriver i ett förord att personerna som vi möter i katalogen lyckades skapa konst under som regel extrema förhållanden. Med händerna skakande av köld på Arktis eller med huvudet bultande av värk i den heta fuktiga luften i Amazonas regnskog lyckades flertalet av dessa män och kvinnor göra något extraordinärt utöver själva resans bragd. Efter sig lämnade de fantastiska anteckningar, skisser, dokument, foton, teckningar och notiser som avslöjar både vad de själva såg och vad de trodde att andra människor ville se.

Kända och mindre kända upptäckare blandas i katalogen. Här dyker kändisar upp som Charles Darwin, James Cook och Sven Hedin. Andra kanske inte lika berömda finns också med, som Margaret Mee, en kvinnlig upptäcktsresande som tillbringade mer än 40 år i Brasiliens djungler. Eller Robert Falcon Scott vars öde blev mycket dramatiskt: han skrev in i det sista innan kölden och utmattningen tog honom.

En del förvånar att de tagits med, som författaren Bruce Chatwin. Han kan inte räknas till en av världens främsta upptäckare, men däremot var han en skicklig reseskildrare, ja, kanske världens bästa.

Det som förenar de alla – utöver att de lämnat efter sig anteckningar om själva resan – är att de tog risker. Nyfikenheten, i en del fall girighet och ren galenskap, drev dessa män och kvinnor framåt trots extrema förhållanden och ständiga motgångar. Och de skrev och ritade kontinuerligt.

Det här är ingen bok som man sträckläser. Det är en bok att återvända till lite då och då. Man bläddrar lite, fastnar för några av de fantastiskt fina skisserna och fotografierna, läser om personerna som skapat dem, bläddrar sedan vidare och gör nya upptäckter. Den stimulerar vår nyfikenhet.

Boken är både elegant komponerat och fylld av initierad kunskap från såväl författarens sida som upptäckarnas sida. För den som fastnar för någon särskild resenär och vill veta mer går det att hitta tips på vidareläsning i slutet av boken.

Världens upptäckare hänför som en vidunderlig avgrund.

Bo Eriksson