Laurence Bergreen, Marco Polo: Från Venedig till Xanadu (Stockholm: Leopard förlag 2016). 405 s.

Marco Polo (1254–1324) är en av världshistoriens mest kände upptäcktsresande. Han påbörjade 1271 en resa tillsammans med sin far Niccolò och farbror Matteo som förde honom långt bort från hemstaden Venedig och till platser som få européer tidigare besökt. Målet för expeditionen var Kina.

Sällskapet for via Turkiet, Armenien, Iran, Afghanistan och Indien och nådde i maj 1275 fram till Khubilai khans sommarresidens i Shangdu (Xanadu). I Shangdu introducerades den unge mannen för en åldrad och lynnig mongolhärskare, vida känd för sin grymhet och maktfullkomlighet – och gjorde stor succé. Marco Polo stannade 16 år i storkhanens tjänst.

Om denne våghalsige upptäcktsresande har den amerikanske författaren och historikern Laurence Bergreen skrivit en fascinerande och väl dokumenterad bok. Boken är indelad i tre delar: Europa, Asien och Indien. Europa utgör både början, hans uppväxt i Venedig, och slut, fängelsevistelsen i Palazzo di San Giorgio. Det är i fängelse som Marco Polo tillsammans med författaren Rustichello av Pisa skriver sin bok. Det är en spännande berättelse om en mans resa bort och hem igen.

Bergreen lägger mest fokus på Marco Polos tid i Kublai kahns tjänst och vistelse i Asien. Asien och mongolerna lämnade outplånliga spår hos den unge resenären, minnen som kom till honom lätt när han på ålderns höst satte sig ned för att skriva om resorna.

Marco Polos beskrivningar av mongolernas liv, seder och traditioner, är unika berättande tidsdokument. Människornas respekt för storkhanen var t.ex. mycket stor. Marco Polo redogör för hur de mongoliska ”baronerna” vid hovet i vördnad ligger utsträckta på marken framför härskaren. Det fina folket syns bära runt på vackra vaser som de spottar i, ”för ingen skulle ha modet att spotta på salsgolvet.” Men han skildrar även hur dessa lojala ämbetsmän dammsuger riket på vackra flickor som skickas till khanen. Det ansågs som en stor ära att få sin dotter bortskänkt till mongolhärskaren, påpekar Marco Polo med illa dold avund.

Till en början beundrar han allt vad härskaren gör och säger. ”I Kublai khan såg Marco en konstens mästare – en del krigare, en del despot och en del vilde”, skriver Laurence Bergren och påpekar att ju längre tiden led och ju längre bort från mongolernas hov han kom desto mer kritisk blev den italienske upptäcktsresenären. Överallt såg han resultatet av mongolhärskarens brutala framfarter: döda och lemlästade kvinnor och barn samt flådda och torterade män. Kineserna var mer förfinade i sin maktutövning tyckte Marco Polo.

Marco Polo är en författare generös med uppgifter och detaljer. En del saker dock måste tas med en nypa kritiskt salt. Det är inte så att Marco Polo ljuger och hittar på men han överdriver gärna om till exempel sin egen roll och betydelse.

Om detta är Bergreen naturligtvis fullt medveten och han förstår att förhålla sig kritisk till den venetianske storskrävlaren. Det Bergreen däremot inte lyckas lika bra med är att sovra bland detaljerna och höja blicken ovan Marco Polos egen berättelse. Framställningen är väldigt beskrivande och saknar historisk analys och djup.

Bo Eriksson

Recensionen är publicerad i Populär historia nr 5/2017 s. 69