Magnus Västerbro, Pestens år: Döden i Stockholm 1710 (Lund: Historisk Media 2016). 339 s.

Historien om den svenska stormaktstidens svanesång med nederlag vid Poltava 28 juni 1709 och senare också Karl XII:s död den 30 november 1718 vid Fredrikshalds fästning i Norge har behandlats av många författare. Det är inte så konstigt. Likt tungan som återkommer till såret i munnen eller hålet i tanden återvänder svenska historieförfattare gärna till de stora nederlagen och förlusterna. I det ligger ett sunt självkritiskt förhållningssätt till historiska krig och till nationalism som sammanbindande kitt i samhället.

Magnus Västerbro, till vardags vetenskapsjournalist, närmar sig det stora nordiska kriget (1700–1721) utifrån ett delvis nytt perspektiv än det nationella våldets. Han följer pestens ankomst, spridning och upphörande i Stockholm år 1710. Denna pest, som inte alltid uppmärksammats i historiska framställningar, spelade roll i det svenska imperiets nedgång och slutliga fall. Precis som nederlaget vid Poltava knäckte den svenska armén innebar pesten att Stockholm som en fungerande huvudstad i ett blomstrande rike var borta. Efter Poltava och pesten fanns bara kvar spillrorna av en svensk militär stormakt och en utmattad befolkning.

I boken följer Magnus Västerbro kronologiskt pestens spridning, från ankomsten en dag i slutet av juni år 1710 på fartyget Stäkesund till de kalla vinterdagarna i början av januari 1711 när pesten så äntligen börjar ge vika. Med hjälp av samtida material och personer, som Andreas Rhyzelius, Sophia Brenner och Jesper Swedberg, ges liv åt dödens vandring – eller snarare vilda dans – genom ett flera månader dimmigt och rått Stockholm. Det är en dokumentär berättelse baserad på god historisk forskning och bevarat källmaterial.

In i det längsta vägrade myndigheterna tro på och utåt erkänna att den sjukdom som fick människor att plötsligt falla döda ned på marken med mörka fläckar på kroppen eller, den långsamma varianten, dö under utdragen pina med stora svartblåa bölder, verkligen var pesten. Myndigheterna var oroliga för att panik skulle spridas i staden ifall sanningen kom ut. Men invånarna begrep ändå vad det handlade om och paniken hann aldrig ta befolkningen i sitt grepp eftersom folket dog som flugor.

När pesten rasade som värst dog mer än 200 personer dagligen. Överfulla kärror drogs från hus till hus och tömde hushållen på döda stinkande kroppar. Dödstalen börjar sjunka i november: 1 305 personer, 1 043 personer, 1 043 personer, 787 personer och månadens sista vecka 572. Antagligen hade redan så många slagits ut och dött att det är därför siffrorna sjunker, menar Magnus Västerbro – det var inte sjukdomen som lindrats. Till detta elände kan också läggas en kall rå fuktig dimma med regn som låg som ett blött och surt täcke över hela staden ända fram till och med slutet av december. ”På dagen försvann alldeles den förskräckliga dimman, himlen blev alldeles klar och solen sken”, skriver femtonåringen Pehr Kortman i sin dagbok på juldagens morgon.

Magnus Västerbro har valt att ligga personerna och händelserna nära. Han skriver initierat och inkännande. Känslorna är många och stora. Rikedomen på känslor och iscensatta händelser är delvis bokens styrka men också dess svaghet. För metoden fungerar bra de första, säg, 60–80 sidorna, men sedan blir det för pratigt och för känslostarkt. Det är en bragd att lyckas förmedla hur det kändes att vara pestsjuk, vilket Västerbro gör med den äran under de första 50 sidorna, men när det även fortsättningsvis beskrivs med samma tonfall och stora inlevelse de resterande 250 sidorna orkar inte läsaren längre. Det är synd, för Magnus Västerbro har gjort en mycket fin historisk research, men den borde ha redovisats på ett annat sätt. Det hade varit bättre om bokens sista avdelningar, som tar upp kriget och pestens roll för Sveriges allmänna nedgång, hade fått inleda. Då hade Magnus Västerbro tvingats argumentera för sin sak i stället för som nu att enbart måla på med känslopenseln.

Bo Eriksson