Recension

Tidig modern tid. Filosofihistoria

Rebecca Goldstein, Spinoza och jag (Stockholm: Fri tanke 2019). 200 s.

Efter att filosofen Baruch Spinoza (1632–1677) år 1656 bannlysts ur sin judiska församling i Amsterdam – han ansågs vara en fritänkare – valde han sekularisering, inte konvertering till kristendom, vilket annars var det vanliga för dem som mer eller mindre frivilligt lämnade judendomen. Vägen han tog ledde honom bort från religionen.

Allmänt sett betraktades Spinoza fortfarande som jude och fick därför beundras i hemlighet under sin levnad. ”Den som öppet uttryckte sitt gillande riskerade sitt goda rykte långt in i det som kom att kallas förnuftets tidsålder” (s. 13), påpekar den amerikanska professorn i filosofi Rebecca Goldstein i sin biografi över Spinoza.

När Spinoza och jag publicerades 2006 i USA väckte den stor uppmärksamhet och hyllades av kritikerkåren. Nu finns den alltså på svenska, i översättning från engelskan av Svante Skoglund. Det var på tiden, skulle jag vilja säga, för boken ger en bra introduktion i Spinozas filosofiska tänkande.

I Goldsteins bok står Spinoza som en företrädare för sekulär andlighet i en tid då religionen var förhäxande och han lyckades framleva sitt liv utan religiös tillhörighet. Det är dock uppenbart att han även fortsättningsvis, efter uteslutningen, brottades mycket med sin judiska identitet. Frågan Rebecka Goldstein ställer sig är därför om Spinoza ska räknas som en stor judisk tänkare eller en stor filosof.

Som en del i utredningen av frågan aktualiserar författaren sin egen uppväxt. Hon minns sin skoltid och sin (judiska) skolfröken Schoenfeld, som uttryckte mycket negativa attityder till Spinoza: så här går det om man tror sig stå över rabbinerna och Torah. Boken blir författarens revansch mot alla nedsättande kommentarer om filosofen.

Enligt skolläraren var Spinoza en ateist, och sådana ska man undvika: ”Så Spinoza var ateist? Ja, svarade fröken, han var ateist. Varför ser du så häpen ut? Var det något mer du undrade över, Rebecka?” (s. 26) Nej, det gör jag inte, kan hon nu säga.

“Spinoza, Excommunicated” (1907), målning av Samuel Hirszenberg. Bildkälla: Wikimedia Commons.

I filosofins historia kommer Spinoza efter Descarte och före Leibniz. Det är ingen dålig placering. Tillsammans med dem räknas Spinoza till de tre stora rationalisterna. Med rationalism avses en inriktning inom filosofin som betonar att man endast ska tro sådant som det finns saklig och förnuftsmässig grund för. Judendom och kristendom, än mindre islam, föll inom detta nya moderna kunskapsparadigm.

Men som ung brottades Spinoza med både Talmud och Maimonides och han tog tidigt till sig Descartes rationella filosofi, något som skulle prägla hans vuxna liv och filosofiska tänkande.

I Etiken försöker Spinoza skapa ett enhetligt filosofiskt system kring moralfrågor genom härledningar ur ett antal postulat och definitioner. I Spinozas tankesystem råder strikta förnuftsregler och logiken är dess obarmhärtiga metod. Etiken underordnas därför postulat, ej intuitiva känslor eller religiösa dogmer.

Baruch Spinoza. Bildkälla: Wikipedia

Det var på sin tid mycket djärva tankar. En som inspirerades av Spinozas filosofiska arbeten var Albert Einstein. Han beskrev sig själv som ”Spinozas lärjunge” och ansåg att filosofin var ”det förverkligade förnuftets mästare”.

Rebecka Goldsteins bok har många positiva sidor. En är att den är lättläst och lättbegriplig. En annan att det finns mycket historia i den. För att kunna förklara den judiska församlingens betydelse och de problem som den skapade för Spinoza ger Rebecka Goldstein flera intressanta tillbakablickar på judarnas historia i först Spanien och senare också i Amsterdam.

Inte minst lyfte hon fram allt det våld som kristna i Spanien utsatte judarna för från 1100-talet och framåt: tortyr, massbränningar och så vidare. På 1500-talet lämnade många judar Spanien och Portugal och emigrerade till Amsterdam. Hon presenterar mycket bra en judisk och historisk kontext till Spinoza och hans tänkande.

På minussidan står en viss pratighet, men det kan ha med översättningen att göra. Jag tror dock även att boken hade tjänat på en redaktionell uppstramning av en del partier, där hon liksom står och stampar utan att komma någon vart i vare sig berättelse eller analysen av filosofen.

Tre historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson