1600-talets fröjdefulla lekar

Sep 21, 2020

1600-talet och svensk stormaktstid beskrivs ofta som krigens århundrade och som en dyster och mörk period. Människorna plågades av köld, krig i form av ständiga utskrivningar och återkommande missväxt. Men samtidigt fanns också tid för glädje, lek och kärlek. Till detta betydligt mer ljusa och glada 1600-tal tar historikern Annika Sandén med oss på en fröjdefull resa i sin senaste bok Fröjdelekar: Glädje, lust och stormaktstid.

Recension

Kulturhistoria. 1600-tal

Annika Sandén, Fröjdelekar: Glädje, lust och stormaktstid (Stockholm: Atlantis 2020). 423 s.

1600-talet och svensk stormaktstid beskrivs ofta som krigens århundrade och som en dyster och mörk period. Människorna plågades av köld, krig i form av ständiga utskrivningar och återkommande missväxt. Men samtidigt fanns också tid för glädje, lek och kärlek. Till detta betydligt mer ljusa och glada 1600-tal tar historikern Annika Sandén med oss på en fröjdefull resa i sin senaste bok Fröjdelekar: Glädje, lust och stormaktstid.

Sandén_omslag

Annika Sandén är docent i historia och författare till flera prisade och uppmärksammade böcker.

Annika_sandén

Hon har bland annat skrivit om bödlar och rackare, om brottslingar, fattiga och utslagna i 1600-talets Sverige. Nu vänder hon på myntet och skildrar andra sidan. Det blir en ljus och allmänsklig historia, ungefär som att titta en historiens spegel, för vem känner inte igen sig i lekar som blindbock, kurragömma och hoppa hage?

Syftet med boken är att ”komma nära människorna i byn, just som de var i färd med att leva sina liv”, skriver hon inledningsvis. I fokus står vardagens historia, det som också kan benämnas kulturhistoria. ”Även om fester och glädjefyllda tillställningar bröt av mot det vanliga tänker jag mig dem som inbakade i allmogelivet och en del av vad som formade människornas livsvärld.”

Målet med studien är således att komma åt det vanliga goda som fanns i byarna och i det sociala umgänget mellan människorna. Annika Sandén tar därför också ett brett grepp om det lekfulla, lättsamma och glädjerika, i syfte att kunna rekonstruera barndomens lekar, ungdomstidens kärleksstormiga umgängesformer och de vuxnas sedvänjor.

Det breda anslaget och det kulturhistoriska forskningsmålet förutsätter källserier vilka kan ge ett helt spektrum av förnimmelser och uppgifter om det fröjdefullt mänskliga i byn. Sandén har valt att söka efter sina uppgifter i sockenstämmoprotokoll, domböcker, kungliga förordningar, dikter, visor, dagböcker, levnadsteckningar, reseberättelser och folkböcker.

Det är både ett klokt och vanskligt val. Klokt därför att hon väljer många olika typer av källor. Vanskligt därför att det är slumpen som avgör vad hon kan upptäcka. För när man använder sig av rättshistoriskt material, som är huvuddelen av det studerade och åberopade källmaterialet, är det ju sällan själva leken, dansen eller umgängesformen som står i fokus, utan brottet.

Kulturhistoriska uppgifter kommer så att säga på köpet av brottet, av att något gick snett i samband med leken, dansen eller smygpussandet på kyrkogården. Det är tillfälligheternas spel som avgör vad som är med eller inte i källan. Huruvida leken, umgänget eller de kränkande orden är representativa eller ej, går svårligen att avgöra.

Uppgifterna om brottet kan också förmedlas via vittnen som vid själva händelsen var sysselsatta med någon nöjsam och fröjdefull lek eller var på väg till någon för att umgås. Också det är en komplicerande faktor.

Det ger att det som kulturhistoriker är svårt att utifrån spridda uppgifter sätta ihop en sammanhängande berättelse. Men Sandén är inte bara påläst, hon besitter även förmågan att få källorna att just berätta. Det är bokens främsta styrka. Hon tar fram det bästa ur materialet.

Vad får vi då veta? En väldig massa faktiskt. Som till exempel att barn och ungar ofta spelade boll, drog vitsar, kallade varandra vid öknamn, sjöng, dansade, ja till och med lekte bröllop inne i kyrkan (vilket inte uppskattades av präst och domkapitel).

Ungdomar roade sig ofta och gärna de också. På våren klädde de ut sig till vinter och sommar och strid mot varandra i låtsatskamper. Segraren hyllades som majgreve.

Föga förvånande utspelades en hel del av ungdomarnas nöjen i mörkret under natten. Som Staffan Skede, en nattridning, så kallade staffansdrängar. Och så spelade man spel också, förstås. Som schack, backgammon, lyckospel men också kortspel och tärningspel.

Tärnings- och kortspel var dock inte alltid populärt hos den andliga övermakten, som kom med ständiga påbud och förbud mot ungdomsvanorna. Kyrkan hade till och med synpunkter på klädedräkt och agerade moralpolis: snören på mössan, ränder på tröjan och fransar på byxor gick inte an. Inte heller att dansa och ligga för nära varandra, som med det utspridda bruket med övernattningarna i de så kallade nattfrierisederna. Ett bruk som höll i sig långt in på 1800-talet.

Och så vidare. Det finns mycket att ta del av och lära sig av Annika Sandéns ypperliga bok. Rekommenderas!

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson