Recension

1800- och 1900-tal. Biografi

Magdalena Gram & Anne De Geer, Hildur Hult: Konstnärslöfte i allkonstens tid (Stockholm: Appell Förlag 2019). 223 s.

Hildur Hult är något av en doldis i den svenska konsthistorien. Mest känd är hon för Agitatorn (1899), som föreställer en socialistisk agitator som talar inför en grupp byggarbetare och som hon vann kunglig medalj för. Men hon målade också andra verk som vann uppskattning av samtiden, bland annat porträtt och landskap, men de har fallit i glömska. Det är synd, för Hildur Hult var en mycket begåvad konstnär. Om denna försummade och bortglömda allkonstnär har Magdalena Gram skrivit en förtjänstfull biografi med fina foton av Anne De Geer.

Hildur Hult föddes 1872 i Helsingfors. Fadern var ingenjör och modern, Amanda, kom från en prästfamilj i Pojo. Föräldrahemmet var bildat. Modern hyste stort intresse för musik, litteratur och teater och i föräldrarnas bekantskapskrets fanns Zacharias Topelius med flera andra kreativa och skapande människor.

Hildur var det åttonde barnet i en barnaskara som växte till tio. År 1878 flyttade familjen från Helsingfors till gården Rödebyholm i Rödeby utanför Karlskrona. Efter att fadern dött 1895 flyttade familjen återigen, denna gång till Stockholm. Flytten gav Hildur möjlighet att skaffa sig en konstnärsutbildning i huvudstaden, för samma år började Hildur Hult på Konstakademin.

På Konstakademin studerade hon teckning, figurmåleri, modellering efter levande modell, antikritning, landskapsmåleri, perspektiv– och skugglära, plastisk anatomi och konsthistoria. Tiden var inte emot kvinnor men inte heller för, varför Hildur mötte en del manligt motstånd men hennes skicklighet som konstnär täppte till truten på de flesta nedlåtande män.

Studierna avslutades med examensarbetet Agitatorn, som ju vann kungligt erkännande och gjorde henne till en snackis bland stadens kulturelit.

Hon gifte sig (på påskaftonen 1902) av kärlek med konsthistorikern och redaktören Karl Wåhlin, grundaren av kulturtidskriften Ord & Bild. Åldersskillnaden var 11 år.

Makarna Wåhlins hem var bildat, precis som Hildur Hults barndomshem. Bland middagsgästerna återfinns namn som Hjalmar Söderberg, Oscar Levertin och Carl G. Laurin. Tack vare makens breda kontaktnät som redaktör kom Hildur Hult i förbindelse med andra konstnärer och författare. Hon brevväxlade med bland annat Sophie Elkan och Ellen Key.

De hann få en son tillsammans innan Hildur avled hastigt 1904 i akut lunginflammation och av en blodprop. Pojken var bara något år gammalt och maken förblev otröstlig över förlusten.

Som konstnär var Hildur Hult enastående. Hon uppvisar ”en förbluffande teknisk skicklighet” redan innan hon formellt skolades som konstnär, påpekar författaren. Hennes verk presenteras och analyseras förtjänstfullt i bokens andra del.

En av mina favoriter i Hildur Hults portfölj är ett stilleben (teckning i blyerts) från studietiden som föreställer en kruka, karaff och andra föremål. Den är så tekniskt skickligt utförd att det är omöjligt att skilja den från ett fotografi.

En annan av mina tio i topp är oljemålningen från 1898 som föreställer en avklädd kvinna i halvfigur och som kallas ”Kvinnlig akt”. Den är också så levande att man liksom bara väntar på att kvinnan på bilden ska höja blicken och le vänligt mot betraktaren.

Hon lyckas bäst avbilda kvinnor, tycker jag. De är genomgående levande gestalter med känslor i svang och kroppar som ser ut som verkliga kvinnokroppar, oftast har hon fångat dem i en rörelse eller i en tänkande/läsande pose. Det syns att Hildur Hult identifierade sig med de avbildade kvinnorna. Männen är förvisso porträttlika men blir mer den Andre, det motsatta könet.

Hildur Hult är en elegant bok om en för den stora kretsen konstintresserade relativt okänd konstnär. På minussidan ligger en tunnhet i det biografiska – om det sociala umgänget, relationen till maken och släkten etcetera – och en för löst sammanhållen tidskontext.

Jag hade velat se mer av en intellektuell biografi som tydligare placerade Hildur Hult i det kreativa rum som Stockholm utgjorde vid sekelskiftet. Förstå mig rätt, boken är verkligen inte dålig, den ger mersmak, men jag tror att mer djupgrävande i person och tidsanda hade kunnat lyfta den ännu mer.

Avslutningsvis vill jag sända ett tack till författaren och fotografen samt förlaget som fått mig att upptäcka en nygammal stjärna på den svenska konsthimlen. Tänk om Hildur Hult hade fått leva länge, vilken konst hade hon då inte kunnat framalstra!

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson