Recension

1700-tal. Biografi

Carina Burman, Bellman: Biografin (Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2019). 750 s.

Carl Michael Bellman – vem känner inte till honom? Alla har vi väl hört en Bellmanhistoria eller någon av hans många visor och sånger. Men vem var han egentligen? I dag är han en hyllad nationalskald, men i sin egen tid ställde sig bedömarna tveksamma, för han var en udda person. Om honom och hans liv har Carina Burman skrivit Bellman: Biografin, ett digert verk på 700 sidor.

Carina Burman är författare och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon har skrivit både skönlitteratur – åtta romaner – och faktaböcker däribland tre uppmärksammade större biografier: över Fredrik Bremer (2001), Klara Johanson (2007) och Gösta Ekman d.ä. (2011).

Fotograf: Fredrik Hjerling

Carl Michael Bellman föddes 4 februari 1740 och dog 11 februari 1795. Han blev således 55 år gammal. Bellman växte upp på Söder i Stockholm, vid den gata som i dag bär hans namn och ligger strax intill Maria Magdalenas kyrka. Fadern, Johan Arendt Bellman, var ämbetsman, och modern, Catharina Hermonia, dotter till kyrkoherden i Maria församling. Bellman fick en god utbildning av informatorer i hemmet med huvudvikten lagd vid språk och litterära övningar.

Redan tidigt drog Bellman åt ett annat håll än faderns ämbetsmanna bana – han hade en livslust, eller snarare livsberusning, som drog fram diktarbegåvningen inom honom.

Sedan båda föräldrarna dött 1765 fick Bellman en beskyddare och närstående vän i kommerserådet Anders Lissander (1704–1786). Det var tack vare honom som diktaren Bellman föddes. Bellman fick tid att utvecklas som entertainer och under senare delen av 1760-talet framträdde han som trubadur med egna visor. Hans riktiga genomslag kom med ”Gustafs skål”. Den gjorde honom inte enbart känd och populär hos kung Gustav III utan sjöngs överallt i riket.

Per Krafts berömda målning av diktaren och sångaren Bellman 1779. Bildkälla: Wikipedia

För en modern läsare och lyssnare av Bellmans visskatter är han nog mer känd som författaren till Bacchi Orden (1766), spridda visor som var en drift med tidens ordensväsende, som till exempel serafimerorden, och senare även Bacchi Tempel (1783). I Bacchi Tempel kombinerar Bellman ordenskomik med burlesk, opera, mytologiskt epos och sentimentalt drama och är, enligt Burman, ”ett poetiskt mästarprov”. Det är dessutom det längsta verk som Bellman skrivit.

Ett annat av hans kända verk är Fredmans epistlar, vilka trycktes 1790 och består av 82 visor som är sammanhållna av Stockholmsmiljön: stadens krogar, gator och gränder, dess omgivande vatten och parker. Det dricks, dansas, älskas och slåss, personerna går på bröllop och på begravningar. En hel del är självbiografiskt.

Persongalleriet utgörs av krogarnas spelmän och flickor, krögare och madamer, deras klientel av sjömän, hantverkare och soldater. Den försupne urmakaren Fredman, krognymfen Ulla Winblad, Fader Berg, Movitz, Mollberg och andra kända karaktärer återkommer i visa efter visa i olika livssituationer.

En viktig poäng med epistlarna är förstås att underhålla. Det finns ingen utveckling, att dramat, storyn, går mot något eller att karaktärerna mognar och kommer till insikt och ändrar sina liv.

Året efter epistlarna gav han ut Fredmans sånger, som är en samling av hans mest populära sånger.

Vari ligger då Bellmans storhet? Ja, en del av Bellmans genialitet låg i att han var duktig på imitera och härma djurläten och musikinstrument. Han uppträdde gärna hemma hos folk och ute i sällskapslivet, som på krogar.

Han trakterade cittra och klaver med flera instrument, men många instrument härmade han, som sagt, under sina sångframträdanden. Han trummade på olika föremål, visslade och härmade med rösten. Folk skrattade och klappade händerna i förtjusning när han dök upp och livade upp festen – Bellman var en partyhöjare var han än kom.

Men som också Carina Burman insiktsfullt påpekar: ”Det var roligt att lyssna på Bellman, men framförallt var det överraskande. Han var originell i en tid då originalitet ännu inte var betydelsefull.” (s. 153)

Udda och originell samt skicklig entertainer; Bellman reste sig över mängden samtida diktare och författare. Men trots att han var genial valdes aldrig Bellman in i den nygrundade Svenska Akademien.

En anledning var att hans diktning och sånger inte räknades som tillräckligt litterärt fina för att rendera honom en egen stol. Till det kan också läggas att han hade fiender, inte bara Kellgren utan också flera andra diktare på den litterära parnassen.

Utöver att värdera Bellman som diktare – hon håller honom som Sveriges främsta poet – kartlägger även Carina Burman förtjänstfullt Bellmans sociala nätverk, kontakter och vänskapsband. Han hade inte enbart manliga utan också flera kvinnliga vänner, personer som han uppenbarligen inte uppvaktade och försökte erövra utan respekterade och umgicks med på sedligt vis.

Andra intressanta och givande teman som Burman behandlar är hur han var som äkta man – hustrun hette Lovisa Grönlund – och som familjefar. Han verkade tycka mycket om sina barn, även om han förstås inte var hemma så mycket och tog hand om dem. Men det å andra sidan gjorde ingen pappa på den tiden.

Carina Burmans främsta styrka ligger i de litterära analyserna, där hon bland annat lyfter fram diktarens voyeuristiska hållning i till exempel Fredmans epistlar, och betydelsen av metamorfos i hans diktning. Som hon formulerar det litterära stilgreppet: ”Allt vardagligt metamorfoseras genom kontakten med gudomligheten – med Ulla [Winblad], men också med de mytologiska varelser som följer i hennes spår.”

Bellman dog i sjukdom, sannolikt tuberkulos, men diagnosen är diskutabel. Sannolikt led han även av malaria, för han hade återkommande frossa; och dessutom av plågsam gikt samt tidvis av skörbjugg. Bellman dog men visorna och berättelserna om honom levde vidare.

Det kommer också Carina Burmans bok göra, som redan nu kan räknas till standardverken inom den rikhaltiga forskningen om Bellman.

Avslutningsvis ska också sägas att boken är rikt illustrerad med gravyrer, målningar och teckningar från tiden. Förlaget ska ha en eloge för fint redaktionellt arbete och vacker utformning!

Fem Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson