Recension

Medeltid. Källutgåva

Erikskrönikan: En medeltida krönika i nusvensk version, översättning av Erik Carlquist, Peter C. Hogg & Zeth Alvered, med förord av Thomas Småberg (Lund: Nordic Academic Press 2019). 260 s.

Erikskrönikan tillkom på 1320-talet och återberättar de viktigaste händelserna i det politiska livet, från kung Erik Eriksson och Birger jarl till kung Magnus Eriksson. Vid bokens tillblivelse var Magnus Eriksson endast ett barn. Författaren förblir okänd, även om en kvalificerad gissning är att hertig Eriks sekreterare Tyrgils Kristineson skrev verket och att beställaren var lagmannen Birger Persson, heliga Birgittas far.

Erikskrönikan är en fantastisk källa till dåtidens värderingar av riddarliv. Boken är fylld av rafflande episoder och skönmålande beskrivningar av påkostade bröllop, höviska lekar och storslagna fester, täta intriger, skymfliga dåd, blodiga släktfejder och ständiga uppror, grymt våld och ond bråd död.

För första gången finns nu denna intressanta och ofta åberopade historiska källa i en smidig modern språkdräkt. Den rimmade knittelversen kompletteras av en prosaversion i slutet av boken, för den som mot all förmodan inte mäktar med dikt.

Enligt diktverket var inte de svenska riddarna sämre än vare sig Sir Gawain eller Parseval. Dessa två riddare, som är hämtade ur sagostoffet kring kung Artur, visar hur det höviska livet i Sverige stod i förbindelse med myter och berättelser från kontinenten. Den svenska adeln har aldrig varit opåverkad av livet utanför riksgränsen, i synnerhet inte när det kom till trender och mode.

Även humoristiska och drastiska scener har tagits med, som när några krigares käkar på grund av vitaminbrist plötsligt faller ned på bordet framför dem – till deras uppenbara förvåning. I versraderna talas det bland annat om ”pipare” och ”lekare”. De skvallrar om den roll som folklig musik och skojfriskt uppträdande spelade vid hoven.

På sätt och vis kan man rubricera verket som romantiskt, för krönikan förskönar en annars rå och brutal politisk verklighet genom att dåden inbäddas i ett ridderligt skimmer.

Som historisk källa för den politiska händelseutvecklingen är Erikskrönikan ofta citerad och använd av medeltidsforskarna. Där finns dock en lucka för åren 1314–1316. Mest kända och ofta återberättade politiska episoderna är de som utspelades på gården Håtuna i Uppland i september 1306 (”Håtunaleken”) och elva år senare i Nyköping.

Hertigarna Erik och Valdemar anlände den 29 september 1306 från en bröllopsfest i Bjälbo till brodern, tillika kungen Birger på Håtuna gård vid Mälaren. Bröderna festade gott och länge – men gästabudet slutade med att hertigarna lät fängsla brodern och hans drottning. Birger frisläpptes först när han lovat att dela makten med sina bröder.

Elva år senare var det Birgers tur att bjuda igen, vilket han gjorde – med råge. Under festkvällen skänkte han bröderna rikligt med både vin och mat. Druckna fick sedan Erik och Valdemar se hur trevlig kväll förbyttes till ren mardröm – Birger stormade in i deras nattkvarter, uttalade sin berömda replik ”Bröder, minns ni Håtunaleken?” och lät fängsla dem. Därefter kastade Birger nyckeln i sjön och stod sedan som ensam vinnare i kampen.

Trots Birgers slutliga seger över sina bröder är Erik ändå bokens huvudperson. Det är hans son, Magnus Eriksson, som år 1319 på Mora äng hölls upp till folkets jubel, knappa tre år gammal var han vid tiden för den kungliga ritualen blott ett ungt litet skott på det kungliga trädet.

Magnus var också den som i vuxen ålder tog emot bokgåvan och det var under hans tid på tronen som verserna lästes högt på kunglig fest och vid gästabud på uppländsk eller sörmländsk storgård. Boken, som cirkulerade i handskrifter, roade både kung och drottning, riddare och sven, biskop och präst.

Erikskrönikan, men också annan litteratur från den här tiden, hörde samman med framväxten av nya höviska fritidssysselsättningar för frälseklassen. Som till exempel Eufemiavisorna, vilka inte var några egentliga visor, utan riddarromaner på vers. De var tre till antalet: Herr Ivan lejonriddaren (1303), Hertig Fredrik av Normandie (1308) och Flores och Blanzeflor (1312). Sitt namn bär visorna efter drottning Eufemia av Norge (d. 1312) som såg till att översätta romanerna från franska till svenska.

Också dessa verk är fyllda av höviska äventyr och episoder i kända litterära riddares liv. Ivan Lejonriddare, hertig Fredrik och Flores var precis som riddarna Sir Gawain och Parseval etablerade litterära gestalter som omhuldades inom fransk, burgundisk och engelsk litteratur. Och precis som med Erikskrönikan lästes visorna högt på slott och borgar, troligen till ackompanjemang av musik. De var riktade till frälsets män och kvinnor.

På detta sätt förmedlades franska, burgundiska och engelska höviska levnads- och självideal till svenska stormän och svenner, blivande riddare. Suckande önskade sig både man och kvinna bort från det mörka och kalla Sverige till kung Arturs alltid sommargröna engelska, franska och burgundiska landskap där ett rafflande äventyr alltid väntade bakom nästa kulle, flod eller berg − inte sällan utan ett ”erotiskt” inslag i betydelsen heta kyssar och djärva famntag.

Även om stormännen stundom delade folkets nöjen var ändå det höviska livet per definition knutet till ett hov – ”höviskhet” kan etymologiskt härledas till ”hov” – och var förbehållet de övre samhällsskikten. Rika bönder kunde förvisso rusta, men de tornerade inte och hade inte en position vid hovet.

Högst rang på detta ädla, feodala fält stod kung, hertig och riddare och därefter följde svenner. Riddartiteln erhöll frälsemannen genom en ceremoni kallad dubbning. Riddarslag är belagda bland annat för åren 1285, 1289, 1298 och 1302 och framåt, men ägde rum även vid extraordinära händelser, som vid ett kungligt giftermål eller en kröning. Erikskrönikan beskriver sådana dubbningar.

Vid en riddarslagning ikläddes personen en riddarutstyrsel – hel eller halv rustning – och kungen slog lätt med sitt svärd, kanske ett hederssvärd, på mannens skuldra. Riddaren avlade en ed om att följa de höviska regler som gällde för en sann, god kristen ädling: skydda kvinnor, barn och värnlösa. Han lovade att alltid se till kyrkans, fridens och rättens intresse, och inte till sina egna.

Dubbningen fick senare under medeltiden en symbolisk innebörd genom att riddarslagningen även firades med en mässa i kyrkan. Som Erikskrönikan vittnar om kunde kungen även skänka den nydubbade fina gåvor.

Också dubbning och riddarslag var nymodigheter som hämtades utifrån. Det var nyheter som hörde samman med framväxten av ett samhälle uppbyggt på stånd. I Frankrike och England föreställde man sig samhället som indelat i tre stånd: de som bad (prästerna), de som krigade (riddarna) och de som arbetade (bönderna). Ibland lade man till hantverkare och borgare som ett fjärde stånd.

Talande var dock att kvinnorna inte var med i den tänkta samhällsordningen. I stånden insorterades bara män, kvinnor insorterades indirekt, via deras män (far, bror eller make).

En högtidlig akt som riddardubbning förstärkte den bilden, att det var männen som utgjorde krigarståndet, för kvinnor slogs inte till riddare – kvinnornas roll var i stället att bekräfta männen i deras maskulina utövande, oberoende om deras makar visade sig räddhågsna eller modiga. Betydelsen av att dubbas till riddare bidrog således till att utforma manliga ideal för hur en riddare skulle vara, och vilka som inte kunde vara det. I Erikskrönikan är frälsekvinnan en passiv betraktare av det som sker, medan frälsemännen får ett eget utrymme att agera och handla.

Krigaridealen fann sin väg in i riddarlitteraturen och därmed också vidare norrut. De manliga förebilderna och ståndsmönstren arbetade sig in i litteratur som översattes till fornsvenska, till exempel Eufemiavisorna, eller direkt författades på det svenska språket, till exempel Erikskrönikan.

Riddaren i dessa verk är tapper, ärlig, sköter sin hygien, har ett vårdat språk, är rättvis, beskyddar fattiga och sjuka, är trofast (sin herre) och rättrådig. Självklart är han en god kristen. Jungfrun är förstående, vän, gudfruktiga, allvarliga till sinnet och kärleksfulla – de stöder sin man, far eller bror i allt de företar sig.

Erikskrönikan visar hur den svenska riddarklassen på 1300-talet var minst lika hövisk som fransk, engelsk och tysk adel, även om det höviska livet introducerades 100–200 år senare i Sverige. Nordborna var duktiga på att anpassa sig till rådande klimat.

Det är alltid vanskligt att recensera utgivande av historiska urkunder men i det här fallet är det enkelt: bra gjort! En eloge till förlaget som vågar ge ut en historisk källa från 1300-talet.

Översättarna har gjort ett mycket fint arbete med både den rimmade texten och med prosaversionen. Thomas Småberg, som skrivit förordet, är som alltid väl insatt i hövisk kultur och medeltidslitteratur samt behärskar konsten att även överföra sina akademiska kunskaper till begriplig svenska.

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson