Recension

Modern tid. Textilhistoria och modevetenskap

Elisabet Stavenow-Hidemark, Elsa Gullberg: Ett liv i textil, Studier i textil- och modevetenskap 1 (Stockholm: Appell förlag 2019). 218 s.

Anne-Marie Ericsson, Förnyare av svensk industritextil, Studier i textil- och modevetenskap 2 (Stockholm: Appell förlag 2019). 254 s.

I början av 1900-talet försökte man minska klyftorna mellan konst och industri. I det syftet startade Elsa Gullberg (1886–1984) år 1927 inredningsföretaget Elsa Gullberg – Textilier och inredning. Nio år senare anställdes Astrid Sampe (1909–2002) i NK:s Textilkammare och hon såg till att möbeltyger och mattor vävdes av traditionell hantverkskvalitet.

Om dessa två portalgestalter inom svensk textilhistoria har de båda konstvetarna Elisabeth Stavenow-Hidemark och Anne-Marie Ericsson skrivit varsin studie, den ena över Elsa Gullberg, den andra över Astrid Sampe. Som Stavenow-Hidemark påpekar i sin studie: ”På något vis var både Elsa Gullberg och Astrid Sampe i tur och ordning drottningar inom samma område.”

Elsa Gullberg hade egentligen tänkt utbilda sig till läkare men faderns tidiga bortgång – hon var bara 17 år gammal – tvingade henne att tänka om. Krass försörjning fick ersätta drömmar om ett annat liv. Hon tog anställning på Föreningen för Svensk Hemslöjd. Där kom hon att rita möbler utifrån sina egna mönster – och en stjärna var född.

Elsa Gullbergs motto var svensk tradition anpassad till nutid och hon lyckades också skapa en länk mellan hemslöjd och industri. Hennes produkter, form och mönster var mycket efterfrågade. Hon gjorde arbeten åt bland annat Konserthuset i Stockholm, Linköpings domkyrka, Malmö stadsteater (den stora ridån), båten M/S Kungsholm.

Astrid Stampe var dotter till en fabrikör, född i Stockholm men uppvuxen i Borås. Namnet Sampe kommer av en sammansmältning av (affärs)namnet SamP, som låg i Stockholm, nära Slussen. Tidigt fick hon lära sig leda en textilindustri och som Anne-Marie Ericsson uttrycker det tala ”med fabrikörer på fabrikörers vis”. (s. 12)

Hösten 1936 knöts som sagt Astrid Sampe till NK som textilexpert. Hon arbetade med både blocktryck och filmtryck. Astrid Sampe tog tidigt intryck av svensk modernism och blev också en av dess kända föregångare. Den ena innovationen följde på den andra. Hon började till exempel använda glasfiber till inredningstextil, inspiration hämtade hon från krigets värld, där man använde glastyg till fallskärmar.

Eftersom efterkrigstiden innebar ett uppsving för svensk konstindustri fick NK och Astrid Sampe flera betydelsefulla internationella uppdrag. 1950-talet innebar överlag industridesignens genombrott och hon anpassade den gamla Wilton-tekniken (mattor) med en modern mönstring för nutida interiörer. Bland Astrid Sampes beställare fanns SJ, ambassader, konsulat och institut, fartyg, restauranger, hotell och FN-huset.

Båda böckerna är rikligt försedda med bilder, fotografier från tiden, och har en snygg och elegant layout – något som blivit utmärkande för Appells förlag, som ju är en frisk uppstickare i förlagsvärlden. Båda titlarna ingår också i en tänkt serie av studier i textil- och modevetenskap, vilket bådar gott för framtiden. Serien har till och med en egen vetenskaplig redaktör: Klas Nyberg.

Ett problem dock med Elisabeth Stavenow-Hidemarks för övrigt intressanta studie är dess karaktär av hyllande minnesbok. I den ingår också en text skriven av Elsa Gullbergs äldsta son, Bengt-Johan, vilket inte är helt lyckat i en akademisk studie. Studiedelen är väldigt deskriptiv och i avsaknad av djupare analys.

Avsaknaden av ett kritiskt förhållningssätt till studieobjektet ger sig till känna på flera sätt. I boken nämns till exempel att Elsa Gullberg hade återkommande konflikter med barnen. Vilka då, undrar jag. Det hade varit spännande att dra mer i de trådarna. Ett uttalat kritiskt förhållningssätt till biografi-skrivandet hade tagit fasta på just sådana interna familjekonflikter.

Anne-Marie Ericssons studie är däremot en klassisk biografi med fokus på yrkeskarriär. Astrids Sampes familjeliv och kärleksaffärer, som den med Eero Saarinen, nuddas bara vid; det viktiga för Ericsson är inte anekdoterna och skvallret utan konstnärskapets utveckling och betydelse i sin tid samt hennes karriär.

Det är konsekvent genomförd studie, även om jag saknar vissa fördjupningar och utblickar. Författaren skriver exempelvis (s. 26f) att det sannolikt funnits en länk mellan Ellen Keys idéer om skönhetens förutsättningar och Sampes sätt att ”ordna och förenkla sina mönster och inredningar”. Just en sådan utblick hade kunnat fördjupa bilden av Astrid Sampe.

Elisabeth Stavenow-Hidemarks bok får tre Historievärldar av fem möjliga!

Anne-Marie Ericssons bok får också tre Historievärldar av fem möjliga! Men med en förgylld söm i kanten!

Bo Eriksson