1800-tal. Konsthistoria

Recension

Florian Illies, Tystnadens magi: Caspar David Friedrichs resa genom tiden (Stockholm: Norstedts 2025). 213 s.

Caspar David Friedrich (1774–1840) hör till romantikens mest gåtfulla och inflytelserika målare – en konstnär som gav landskapet själ och lät naturens tystnad tala. Med sina vandrande figurer på klippor, sina ruiner i dimma och sina ensamma träd mot vinterhimlar formade han en bildvärld där det sublima, det melankoliska och det strängt kontemplativa möts.

Några av hans mest berömda målningar – Vandraren över dimhavet, Kritklippor på Rügen, Munk vid havet och Ishavet – har blivit visuella ikoner för en epok som sökte både inåt och uppåt, en epok där naturens storhet låstes samman med människans längtan.

Det är mot denna tystnadens och fördolt sprakande estetik som Florian Illies riktar sin uppmärksamhet i Tystnadens magi. Här träder Friedrichs värld fram på nytt, med sina skarpa konturer och sina mörka avsatser, och Illies visar varför dessa målningar fortsätter att tala till oss – genom sin stillhet, sin oro, sitt ljus, sin blick mot något som alltid undflyr.

Men Illies gör detta på ett alldeles eget sätt, genom en facklitterär teknik han mejslat fram och förfinat i böcker som Århundradets sommar (2013) och Kärlek i hatets tid (2023). Kännetecknande är den poetiska intensiteten, de inlevelsefulla meningarna och den strävan efter närvaro som gör att vi stundtals tycks stå alldeles intill Friedrich själv, som om vi lyssnade till hans tvekan inför duken, hans glädje, hans raseriutbrott och hans plötsliga klarhet.

Vi får – med Illies stiltypiska frimodighet – ta del av tankar och känslostormar som den historiske Friedrich aldrig lämnat efter sig, men som här blir en litterär metod för att närma sig det inre landskap som målningarna antyder.

Det är också en bok som pendlar mellan då och nu, och där det förflutna hela tiden rör sig närmare vår samtid. Vi får följa den svala, nästan kyliga receptionen under 1800-talets slut, då Friedrich så gott som fallit i glömska; sedan återupptäckten under den nazistiska regimen, med alla dess problematiska appropriationer; och slutligen de stora utställningarna under 1990-talet då hans verk åter började lysa i den internationella konsthistorien.

Ett underhållande och bitvis halsbrytande avsnitt skildrar dessutom den spektakulära konstkupp där flera målningar, bland annat av Friedrich, stals – för att på lika märkliga som slingrande vägar hitta tillbaka igen. Illies har sinne för de detaljer och anekdoter som gör historierna levande.

Han lyckas också på ett övertygande sätt strukturera boken kring de fyra elementen – eld, vatten, jord och luft – och deras roll i Friedrichs liv och konst. Eldsvådor, sorgliga drunkningsolyckor i barndomen (då han förlorade en bror), de långa promenaderna längs Rügens undersköna kuster, och ett liv ständigt omgivet av skiftande väder: allt detta flätas in i en tematik som belyser målningarnas innersta logik. Elementens symboliska laddning fungerar som en sorts kosmologi i miniatyr.

Och ändå: trots allt detta rika stoff dröjer en känsla kvar av att något också lämnas utanför, att berättelsen om konsthistorien – det sammanhängande värderande, analyserande perspektivet – inte riktigt får ta plats. Som det är nu tar den litterära formen stundtals över objektet för skrivandet. Resultatet blir mycket bra – bitvis strålande – men det är stilen, rytmen, överraskningarna som glänser, inte alltid den konsthistoriska fördjupningen kring Caspar David Friedrich. Man hade kunnat önska sig något mer av den kontextualiserande blicken, den som placerar honom tydligare bland samtidens idévärldar och estetikens strukturer. Han är inne på det, när Goethe kommer in i berättelsen, men släpper tråden.

Men några av de insikter Illies faktiskt ger bär jag med mig med stort nöje. Som att Friedrich älskade moln så villkorslöst att han vägrade ta emot besök när han målade dem. Molnen bar för honom en kristen, mystisk mening: de var en gåva från himlen, och att måla dem var en helig handling. Man ser plötsligt målningarna på nytt, som om de var laddade av en stilla liturgi.

Eller detta: att alla dessa klippor, stup, ja hela de undersköna vyerna saknar egentliga förlagor. Friedrich byggde abstrakta kollage av naturtrogna fragment, tecknade i sin skissbok som han jämt bar med sig på sina vandringar. Som Illies skriver: ”Även om vi gärna skulle vilja att Friedrich alltid hade målat just det där berget i Elbsandsteingebirge och just den där kritstensklippan och just den där vyn över Dresden så är det inte det han gjort.”

Det går inte att ställa en minnestavla i naturen som pekar ut en exakt plats. Friedrich arbetade inte som naturalist – han var, som Illies övertygande visar, en konceptkonstnär långt innan begreppet fanns. Och det är en insikt värd att bära med sig när man åter ser hans målningar: de är inte avbildningar av världen, de är förslag till hur världen kan kännas.

Sammanfattningsvis är Tystnadens magi en övertygande, förförisk och stundtals blixtrande vacker bok, och även om jag gärna hade sett mer konsthistorisk resonerande tyngd kompenseras detta av Illies språkliga precision och förmåga att bygga atmosfär. Det är en bok som både väcker tankar och öppnar dörrar – och som förtjänar en stark rekommendation.

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson

​