Recension

Historisk roman

Theodor Kallifatides, Slaget om Troja (Stockholm: Albert Bonniers förlag 2018). 200 s.

Colm Tóibín, Namnens hus, översättning Erik Andersson (Stockholm: Norstedts 2018). 272 s.

Den som trodde att antikens historier är bortglömda och enbart existerar i form av marmorstatyer på museer tror fel. Antiken lever som aldrig förr. Två talande exempel på detta utgör Theodor Kallifatides roman Slaget om Troja och Colm Tóibíns Namnens hus. Båda hämtar inspirationen till sina berättelser från tidlösa antika historier och myter; den ena från Homeros redogörelse för slaget om Troja, den andra om segerherren i det trojanska kriget Agamemnon och dennes hustru Klytaimnestra.

Colm Tóibíns Namnens hus inleds med en stark scen där krigarledaren Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia för att blidka gudarna och erhålla seger i kampen mot Troja. Modern Klytaimnestra förlåter honom aldrig för dådet och smider planer på att mörda sin make. Så sker också, när Agamemnon återvänder som firad segerherre från kriget, och därmed tar en helt annan historia vid.

Klytaimnestra intrigerar, förför, sviker och bedrar, samt mördar; allt för att uppnå sin hämnd och sedan hålla kvar sin position som drottning i huset. Hon hamnar i konflikt med sina barn, sonen Orestes och dottern Elektra. Hur allt slutar får ni läsa i romanen.

Det är en skickligt uppbyggd historisk roman som Colm Tóibín skrivit. Han är ju också en mycket etablerad internationell författare som vunnit flera priser. Det är väl egentligen bara en tidsfråga innan han hamnar på den Svenska Akademiens tio-i-topp-lista.

Hans sätt att varva berättarperspektiv – historien återberättas genom den besvikna och hämndgiriga Klytaimnestra, den till en början kidnappade och naiva sonen Orestes och den slugt väntande Elektra – är genialt. Det skapar perspektiv på den antika myten och ökar förståelsen för karaktärerna, vi förstår varför de agerar grymt och våldsamt.

Språket i Namnens hus är mycket bra: Colm Tóibín har ett fint flyt och översättaren Erik Andersson har gjort ett fantastiskt arbete. Varje mening och ord är valda med stor omsorg för att kunna ge berättelsen den tidlösa form som den behöver för att bli förståelig i dag. Han stämmer av karaktärernas röster mot deras roller i ödesdramat. Jag skulle till och med vilja säga att han är mästerligt skicklig på att väva en antik ödesväv, som känns både tidlös och historiskt autentisk.

Theodor Kallifatides roman Slaget om Troja utspelas dels i en grekisk by under andra världskriget, dels under belägringen av det antika Troja. Utåt sett är det en ung kvinnlig historielärare som återberättar händelserna ur Homeros Iliaden för en grupp skolbarn.

Samtidigt som bomberna faller över byn far barnen iväg i tanken till de våldsamma dusterna och kamperna utanför Trojas murar. De får höra om hur prins Paris rymde med den undersköna Helena till Troja, hur Agamemnon samlade sin jättelika här för att hämta henne igen och hämnas dådet, samt självklart också hur vreden hos peliden Akilles till slut väcktes och dennes grymma behandling av hjälten Hektor från Troja. Med mera och så vidare.

Å ena sidan känns det inte helt rättvisande att jämföra Theodor Kallifatides roman med Colm Tóibíns. De spelar inte i samma division. Å andra sidan kan det faktiskt vara välbehövligt för en svensk publik att inse att det som är stort i Sverige, för Theodor Kallifatides roman är bra, kan vara litet internationellt.

Vad är då litenheten med Theodor Kallifatides roman? Problemet ligger inte i själva berättelsen, den är fängslande och genomtänkt, utan i själva berättandestrukturen. Där Colm Tóibíns lyckas med sina växlingar av perspektiv, lyckas inte Kallifatides lika bra med sina övergångar från Homeros till den grekiska byn. Det är som om han utgår från Berthold Brechts idé om medvetna avbrott i föreställningen för att inte åskådarna ska sjunka in i berättelsen och glömma bort det i dramatikerns fall politiska budskapet. Så fort jag kommit in i en av berättelserna, så går det över till den andra.

Det blir vare sig hackat eller malet tycker jag, och till slut blir jag irriterad över att aldrig kunna försjunka i den ena eller den andra berättelsen. Jag hör mig själv tänka: ”Jaha, varför ska jag engagera mig i den här episoden, den slutar ju ändå snart och ersätts av en annan?”

Sen är jag inte lika övertygad om att det går att göra de kopplingar som Theodor Kallifatides gör mellan Troja och andra världskriget. Det finns ingen Hitler i Homeros Iliaden. Alla är på sätt och vis krigets offer hos Homeros medan det under Andra Världskriget går att urskilja personer och länder som agerade angripare med katastrofala följder för miljoner av människor.

Theodor Kallifatides Slaget om Troja får tre Historievärldar och Colm Tóibín Namnens hus fem Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson