Recension

Jens Lerbom, Svenskhetens tidigmoderna gränser: Folkliga föreställningar om etnicitet och rikstillhörighet i Sverige 1500–1800 (Stockholm: Makadam 2017). 207 s.

Föreställda gemenskaper har länge varit ett populärt forskningsområde inom humaniora. Det går i mångt och mycket tillbaka på Benedict Andersons tongivande studie Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread of Nationalism från 1983; den räknas i dag som en historisk klassiker.

Om föreställningar om Sverige och svenskar och deras historia tillbaka i tiden har Jens Lerbom, till vardags docent i historia och lektor vid Högskolan i Halmstad, skrivit en initierad och intressant studie. Vilka innebörder lade människorna i uttryck som exempel svensk och dansk? När, hur och varför började svenskar – det vill säga de som överheten uppfattade som svenskar – uppfatta och beteckna sig som just svenskar?

Med föreställd gemenskap avser Jens Lerbom en grupp människor som anser sig tillhöra en särskild grupp inte i fysisk mening men som har kontakter med varandra och ändå kan uppleva en känsla av gemenskap. Begreppsdefinitionen är som sagt hämtad ur ovan nämnda klassiska studie.

Med hjälp av bland annat domböcker från Småland och Stockholm från perioden ca 1550–1658 samt suppliker under hela perioden går han på djupet med frågan om det svenska folkets syn på sig själva som just svenskar. Något problem med bristande källäge har han inte: ”Problemet är istället vems röster och föreställningsvärldar det egentligen är som förmedlas i dessa texter”, slår han fast i samband med genomgången av källmaterialet.

Ett viktigt resultat är att härkomstbenämningar var vanliga bland folket. Folk talade om sig själva och andra som svenskar, danskar, finnar och tyskar. Svensk hade en politisk-rättslig innebörd i betydelsen lojal mot rike, monarki och lag. Till den politiska och rättsliga aspekten av härkomstidentiteten lägger dessutom Jens Lerbom till kultur: föreställningen om ett fädernesland befolkat av släkt och vänner med vilka man också kände lojalitet. Det går däremot inte att tala om en sammanhållen folklig svenskhet, därtill var de språkliga minoriteterna för många och disparata. Rikets minoriteter var samer, tyskar, finsktalande, holländare (valloner) och skottar. I synnerhet skottar var noga med att hålla på traditioner och uttrycka sin härkomst.

Han avtäcker också föreställningar bland folklagren om främlingen, eller den Andre som det brukar heta i litterära analyser. Att använda nedsättande epitet om folk med annan härkomst förekom, danskar kallades föraktfullt för ”jutar”, i synnerhet i Stockholm där frågor om härkomst var vanligare i verbala konflikter än på landet i Småland.

När började då svenskar uppfatta sig som just svenskar? Går det att sätta en tidpunkt? Nja, ingen tydlig sådan. Det fanns en senmedeltida svenskhet men den var inte djupt rotad, menar Jens Lerbom. Han benämner den ”en politisk-rättslig svenskhet”, inte en som har med identiteten och kulturen att göra. Möjligen går denna svenskhet tillbaka till 1300-talet men det går inte att säga något säkert.

Från 1500-talet påbörjades emellertid en process som kom att mynna ut i en kulturell föreställd svenskhet på 1600- och 1700-talen. Men något tydligt slutår finns inte. Skillnaderna mellan säg en svensk på 1600-talet och en från 1700-talet var alltjämt stora även om båda ansåg sig vara patrioter: ”Stormaktstidens patriot var en trogen undersåte medan den frihetstida patrioten är en fredsälskande medborgare.” (s. 144)

Här intar Jens Lerbom en annan hållning än föregångarna som tryckte starkt på en ovanifrån styrd process vilken kopplades till tillblivelsen av den starka staten (nation-building). Jens Lerbom ser i stället den kulturella och mer existentiella delen av upplevd svenskhet som en effekt av ”en dialog mellan undersåtar och överhet inom vissa gemensamma referensramar och där undersåtarna kunde förkasta delar av elitens mer fantasifulla mytologiska föreställningar om svenskhetens ursprung och innehåll”. (s. 186)

Bild: LOVISA FRITZSON/Flexfoto UF

Jens Lerboms studie är intressant och resultaten har stor bärkraft men undersökningen saknar kritisk udd och teoretisk utblick. Han följer så gott som bokstavligen Benedict Andersons begreppsdefinition utan att det motiveras närmare, trots att det finns en uppsjö av kritiska perspektiv och teoretiska tillägg han hade kunnat ta upp till kritisk diskussion. Det finns olika tolkningar av begreppet imagined communities (föreställd gemenskap) och det hade varit bra att få dem presenterade.

Dessutom ställer jag mig tveksam till studiens huvudfokus. Om nu identitet formas i en språklig gemenskap, hur såg då denna språkliga gemenskap ut i Sverige under perioden? Jens Lerbom är inne på det vid flera tillfällen men besvarar inte frågan uttömmande, anser jag. Det hade varit bättre att fokusera på språk och språkgruppers spridning i Sverige för att sedan uppmärksamma verbala härkomstyttringar.

Men detta är, som det brukar heta, småsaker. Boken är lättläst och begriplig även för en läsare utan stor vana att läsa akademisk litteratur. Att fundera över när svenskar började värdera sig själva som svenskar och försöka identifiera de krafter som sådana processer bottnar i respektive kan ge upphov till känns onekligen aktuellt i dag.

Tre historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson