Recension

Lasse Bergström, Jazzålderns flickor, depressionens kvinnor: Hollywoods förvandlingar (Stockholm: Norstedts förlag 2017). 317 s.

Lasse Bergström är filmkritiker, författare och före detta förlagschef på Norstedts. Hans specialitet är den tidiga filmens historia. Han har skrivit flera uppmärksammade böcker i ämnet: Hollywood Guldåldern (2010) och Franska bilder (2013) för att nämna två. Nu är han aktuell med en bok som skildrar de kvinnliga filmstjärnorna från 1920- och 1930-talen.

Jazzålderns flickor, depressionens kvinnor sträcker sig från första världskrigets slut fram till cirka 1932, de första åren efter talfilmens genombrott. Filmen Jazzsångaren från 1927 brukar räknas som den första ”riktiga” ljudfilmen. Det var en dramatisk tid, ett övergångsskede i den tidiga filmen som lämnade oförglömliga minnesspår i populärkulturen. Med stumfilmens död reste sig en ljudtalande skapelse inom masskulturen som ändrade allt vad man kunde tänka sig i fråga om agerande och story-telling på den vita duken. Boken skildrar både de ”stumma” och de talande kvinnliga filmstjärnorna.

Lasse Bergström är före detta förlagschef på Norstedts och en initierad cineast med inriktning mot den tidiga filmens historia. Bildkälla: Norstedts förlag. Fotograf: Björn Bergström

Lasse Bergström är en kunnig skildrare av såväl filmerna som intrigspelet bakom. Han kan sin filmhistoria; det är uppenbart. Till och med sådana filmer som finns kvar endast i fragment, ja, vissa är helt utplånade – stumfilmens nitratrullar har haft svårt att överleva tidens tand – lyckas Lasse Bergström återskapa med ord.

En klar förtjänst med boken är det rika bildgalleri som författaren generöst delar med sig av. Det finns bilder på alla stjärnor: Colleen Moore, Clara Bow, Louise Brooks, Joan Crawford, Norma Shearer, Helen Hayes, Ann Dvorak, Bette Davis, Katherine Hepburne och många, många fler. Samma sak med de manliga skådespelarna som spelade tillsammans med de kvinnliga filmstjärnorna.

Norma Shearer (1902–1983), en av många filmstjärnor som passerar revy i Lasse Bergströms nya bok. Bildkälla: Wikipedia.

Men boken lider av ett stort problem. Jag blir inte riktigt klok på vad för ett slags bok det är som Lasse Bergström har skrivit. Är det ett uppslagsverk? Eller kanske en resonerande framställning över producenter, regissörer, filmer och kvinnliga och manliga skådespelare verksamma i Hollywood under 1920- och 1930-talen? Eller är den tänkt att vara en historik över de kvinnliga skådespelarna som lyckades slå igenom på duken och blev filmstjärnor? Eller är det en personlig bok om film och kvinnliga filmstjärnor skriven av en stor beundrare?

Bristen på ett klargörande om bokens karaktär och syfte skapar problem vid en läsning. Den leder nämligen ofrånkomligen över till min andra kritiska synpunkt: frånvaron av en helhetsbild.

Jag saknar en heltäckande och djuplodande analys av dels tiden (Hollywood under 1920- och 1930-talen), dels de kvinnliga filmstjärnorna. Hur såg det ut i Hollywood? Vilka var arbetsvillkoren? Vilka blev stjärnor och vilka blev det inte? I en historisk analys är förlorarna minst lika viktiga att lyfta fram som vinnarna.

För att bli en filmstjärna krävdes förstås kontakter, en stor portion tur och mycket skicklighet. Men sett till vad vi i dag vet om hur filmbranschen och skådespelaryrket fungerar – det torde inte ha fungerat annorlunda förr – fick de kvinnliga skådespelarna säkert stå ut med både trakasserier och övergrepp.

Författaren ska dock inte klandras för att inte ha uppmärksammat det som Meetoo startat och satt i rullning; boken hade ju kommit ut i tryck långt innan den kampanjen startade. Men boken hade vunnit på att diskutera maktfrågor i en vidare mening – ekonomiska, sociala och genus – inom filmbranschen.

Jag är övertygad om att det bakom leendena på de kvinnliga skådespelarna döljer sig år av trakasserier, av köpslående med egna kroppen som kapital och handelsvara samt rena övergrepp från manliga producenter, regissörer och skådespelare. Vi kommer säkert snart se en rad böcker som uppmärksammar problemet i historisk belysning — och då tiger inte snällt stumfilmens kvinnliga stjärnor.

Tre Historievärldar av fem möjliga

Bo Eriksson