Henrik Berggren, Dag Hammarskjöld: Att bära världen (Stockholm: Max Ström 2016). 239 s.

Få svenska manspersoner har spelat en sådan framträdande roll på den internationella scenen som Dag Hammarskjöld (1905–1961). Som generalsekreterare i FN från 1953 fram till sin tragiska död i en flygplanskrasch i Kongo 1961 gjorde han bestående insatser som gav ämbetet en ny auktoritet. Trots ett liv i ständig rörelse hann han även med att sitta som ledamot av den svenska akademien, följa med bokutgivningen och vara en initierad översättare av fransk lyrik. Om denne person och hans huvudsakliga politiska insatser på den internationella scenen och i Sverige har historikern Henrik Berggren skrivit en fin och mycket läsvärd bok.

Men det är ingen traditionell biografi. Som Henrik Berggren påpekar: ”Det är omöjligt att göra anspråk på att måla en komplett bild av Dag Hammarskjöld – men det går att teckna ett porträtt.” (s. 7). I det ligger en ödmjukhet inför den svåra uppgiften att skriva om andra människors liv. Berggren vet också vad han talar om. På sin verklista har han en tjock och kritikerrosad biografi över statsminister Olof Palme – Underbara dagar framför oss (2010) – som uppmärksammades och diskuterades flitigt när den kom ut och som även översatts till sex språk.

Till svårigheterna att skriva en biografi över Dag Hammarskjöld bör också läggas personens svårfångade väsen. Det saknas inte personliga tankar – Dag Hammarskjöld delar frikostigt med sig av sina inre funderingar och känslor i brev till nära vänner och, inte minst, i sin högst personliga skrift Vägmärken, som publicerades postumt – men de är svåra att summera till en helhet. Dag Hammarskjöld var en komplicerad person med ett själsligt djup som skiljer ut honom från andra kända politiker.

Allt detta lyckas Henrik Berggren fånga i sin porträttbok, som är rikt illustrerad med unika fotografier. Boken inleds med stor dramatik i FN:s rådsförsamling år 1960, när Sovjetunionens premiärminister Nikita Chrusjtjov (1894–1971) slog nävarna i bordet i ilska över den svenska generalsekreterarens flathet gentemot den amerikanska inblandningen i Kongo-Léopoldville, ett område som blivit självständigt från Belgien den första juli samma år. Utanför FN-byggnaden stod kravallstaket och polissirener ljöd när diplomater anlände i skytteltrafik.

Trots den sovjetiske premiärministerns dundrande krav i församlingen vägrade Dag Hammarskjöld att avgå som generalsekreterare. Inte utan tydlig hetta (en ovanlighet hos denne i vanliga fall lugna och timida man) sade Dag Hammarskjöld: ”Det är inte Sovjetunionen eller för den delen någon av de andra stormakterna som behöver FN som skydd: det är alla de andra. I den meningen är organisationen framför allt deras organisation, och jag är djupt övertygad om den klokhet varmed de kommer att kunna använda och vägleda den. Jag kommer att stanna på min post min ämbetstid ut som organisationens tjänare i alla dessa andra nationers intresse, så länge de önskar att jag skall göra detta.” Hammarskjöld vann det slaget, men förlorade kriget i Kongo tre år senare när hans plan sannolikt sköts ned. Han hyllades av världens alla ledare som en stor man.

Förutom det inledande kapitlet, som skildrar en Dag Hammarskjöld i den internationella politikens hetluft, följer boken hans liv kronologiskt. Från uppväxtåren på Uppsala slott, där fadern Hjalmar var landshövding, över de glada universitetsstudierna till hans karriär som ämbetsman och medlem av regeringen samt slutliga utnämning till generalsekreterare i FN. Han slet oavbrutet med de uppdrag han fick och arbetade dag som natt. Han såg sig som en tjänare av något högre.

Plikttrogenheten och det klassiska ämbetsmannaidealet var ett fadersarv som Dag Hammarskjöld brottades med under livet men som han i slutänden förlikade sig med. Fadern Hjalmar Hammarskjöld hade varit svensk statsminister under det stora kriget (första världskriget 1914–1918) och lotsat landet genom en tid av svåra prövningar. En styrka i boken är just Henrik Berggrens intressanta kopplingar mellan personen Dag Hammarskjöld och fadern, hans ständiga livsskugga, och modern, som han älskade. Faderns stränga krav på att underkasta sig lagen och att tjäna något högre i kombination med moderns tro på kärlekens bud formade Dag Hammarskjöld.

Dag Hammarskjöld var alltid plikttrogen, välklädd och spirituell. Han jagade både livets mening och nya utnämningar. I sin hållning till politik förkroppsligade han en tjänstemannamystik som hade rötterna tillbaka till filosofen Boström på 1800-talet. För Dag Hammarskjöld var det ett privilegium att få tjäna.

Allt detta och mer därtill lyckas Henrik Berggren fånga i sin fina porträttbok över en fängslande person vars insatser på den internationella vädjobanan visar att en man kan förändra världen, även om världens stormakter motarbetar freden. Även om en sådan man (eller kvinna) inte finns just nu inger det ändå hopp om framtiden.

Bo Eriksson